Det händer grejer.

Som jag sitter nu är jag förkyld och hungrig. Det senare tänkte jag råda bot på med hjälp av te och mackor. Det första får jag nog bara tjura ut. Låg som en boll på soffan i två dagar. Feber och halsont och hela paletten av förkylningens tråkfärger. Jag är då ganska tursam som har en fin pojkvän som lagade fisksoppa, tog hand om djuren och inhandlade karameller åt mig. Nog nu om förkylningen!

Då var livet ganska uppbokat av händelser den närmaste tiden. Främst ska vi flytta. Jepp. Jag ska flytta igen. För trettioelfte gången. Det här börjar bli ganska rutinmässigt för min del. Packa kartonger, städa lägenhet, packa upp kartonger unt so weiter.

Men hur som haver. Den första september flyttar vi till Luleå. Ser fram emot det som sjutton. Det betyder dessutom hela 8 mil närmare hemma! ;)

Har precis bokat en tripp till Göteborg med Sandra. Vår finfina tradition. Klara, jag och Sandra på Liseberg. Kan bara bli succé. Äta sockervadd, åka roligt och trivas i goda sällskapet.

Allt blir finemang. <3

Det där med kärlek.

Min älskade, finaste. Min Selma som varit med mig i fem år. Fem hela år. Hon har varit med och flyttat till Vinkeltået, till Nacksta, till Umeå, till Härnösand, till Kalix. Hon har varit med under min högskoletid. Hjälpt mig under hela polisutbildningen som innebar mycket slit, svett och tårar. Hon har sett mig jättejätteledsen, och hon har alltid tröstat mig när jag behövt det. Hon har varit med mig när jag börjat på två nya jobb under det här året. Hon har aldrig varit arg på mig, fast jag nån gång (väldans sällan) varit arg på henne. Hon är alltid tacksam och hon gosar alltid när man behöver gosa. Hon har aldrig gnällt på mig, eller klagat på mig. Eller påpekat mina brister. Hon bara finner sig i dem. Hon har många gånger fått mig att skratta ner mig och hon har varit en bra springkompis. Snäll och vacker. Glad och tacksam. Alltid trofast. Finfina Selma. Det känns löjligt att ge en sån kärleksförklaring till ett djur. Som en 14-årig tjej. Men då får det vara så.

Som jag älskar denna lurviga varelse.

Glad påskjävel.

Svordomen för att ni har fint väder, och en alldeles långledig påsk med en massa mys och hej och hå och njuter av solen och allt vad det står på era statusrader. Jag är inte avundsjuk, I just curse the day you were born.. Nä, det gör jag naturligtvis inte. Men det låter lite ondskefullt, som en hämndlysten superskurk som knyter näven mot himlen.

Påsken har inneburit jobb och jobb. Och så lite jobb. Styrde dock ihop en liten trevlig påskmiddag med kollegorna igår. Så nog hann även jag bli alldeles proppmätt på de traditionella läckerheterna som stavas påsk/jul/midsommar-tallrik. And it was good.

Det var ett tag sedan jag skrev och jag har ju hunnit varit hem till er allra älskade bästa, varit i fjällen och så har jag blivit matte till en numera utekatt. Fan vad intressant, tänker ni, hells yeah säger jag.

Hemma: Så kort tid som bara flög förbi. Men hann på den lilla tiden träffa själva essensen av mitt liv. Finaste vännerna och finaste familjen. Det åts god mat, det dansades, det gicks på bio, det umgicks. Till min något stressade glädje. Nästa gång tar det inte lika lång tid tills jag kommer hem. Det lovar jag!

Fjällen, Årrenjarka: (bilden) Helt fantastiskt. Underbart vinterväder, underbara vyer. Oerhört bra sällskap. God mat och dryck. Lite lyx i dagarna tre. :) Får smacka upp bilderna på facebook när den tiden kan sättas av. På bilden stannar vi till för lite lunchning i närheten av Kvikkjokk.

Närmaste framtiden: Det vill säga imorrn. Har nu jobbat hela veckan i ett streck, så imorrn packar vi oss iväg mot Riksgränsen. Vädret har lovat fult, dumt nog, men vi får väl göra det bästa av nåt mindre bra antar jag. Mina förhoppningar cirkulerar dock runt att det ska bli bra väder.

Dags att mosa in sin trötta kropp i duschen.

Punkt och slut.

Paltstolpe.

En milstolpe. Minst sagt. Den 14:e mars 2011 klockan 19:10 åt Therese sin första palt någonsin ever. Jag har aldrig smakat palt. Aldrig varit nära palt. Inte för att jag faktiskt ens ägnat palt en enda tanke om jag ska vara ärlig. Självklart kom detta till min pojkväns, och fem sekunder senare, alla mina kollegors kännedom. Och blickarna jag fick. Viskningarna som gick bakom min rygg i korridorerna. Oacceptansen gentemot den (som min pojkvän kallar det) "kulinariskt efterblivne". Inte alls bra. Trängd in i ett hörn av skam. Paltskam.

Oerfaren och bortgjord.

Så att efter detta ständigt återkommande men dock Norrbottniskt försvarliga oförskämdhet mot den som ännu ej inmundigat palt så hände det. Lika plötsligt som en BigBrother-förlovning: Jag blev bjuden på palt vid ovanstående nämnda tidpunkt. Lika anspråkslös som färglös låg den där på min tallrik och ville bli äten med sylt och smör. Och den fick som den åtrådde.

Det var ju gott. Och jo, jag är fortfarande mätt i paltkoma.

Förutom palten så är det inte så mycket nytt på Nordfronten. Vi har fått hem vår nya soffa som är helt fabulöst stor och trevlig. Och så har Selma tagit sin halvårliga skepnad som Paris Hilton aka surlöphunden. Hon står i sina trosor och flåsar och är sjukt sur.

Jag längtar efter er som älskar mig.

Månadsskifte.

En månad har gått sedan vi pressade in allt jag ägde i en släpvagn och tuffade tur, utan retur, till Kalix. Sportfrågorna: Hur känns det? Har du landat?

Hur känns det?

Det känns. Känns väldigt bra. I början var det ett virrvarr av saker som jag mest definierade som ludd. Osäkert ludd. Jag satt i en ocean av flyttkartonger och frågade mig själv om hur jag egentligen tänkt. Men jag gillar det nya som jag skaffat mig häruppe. Jag gillar att ha en sambo. Jag gillar mina nya arbetskamrater. Och jag har förälskat mig i Norrbotten. Det är ett visst norrland här. Renar runt vägarna, rökt kött, bastu och dialekten. Mysigt. Sen att äntligen får ha det där hemma som man så gärna vill dela med den man tycker om. Inte hemma hos dig, 60 mil bort. Hemma hos oss, 60 mil bort.

Har du landat?

Jag jobbar på det. Jag har snuddat med hjulen i landningsbanan. Vissa dagar är jag fortfarande lite obekväm och tafatt. Särskilt när det gäller att hitta. Jag har så fruktansvärt dåligt lokalsinne, och det är en brist hos mig som verkligen kan få mig att känna mig som fem år. Jag hatar det till förbannelse. Och det där med att jobba på samma ort som man bor är också ovant. Annars så trivs jag som en pälsängel mellan två dammiga lakan.

Men ni ska inte tro att jag sitter här helt enkelt. Jag tänker på er varje dag, därhemma. Riktiga hemma. Jag saknar er, och jag ska försöka komma hem oftare än vad ni tror. Just nu var det nog ganska viktigt att jag har varit här en längre tid. Så jag inte kommer hem efter två veckor och bara längtar hem. Det känns som ett rätt val, även om det inte var meningen, att jag dröjde med att komma hem. Få lite perspektiv på det här livet innan jag sliter upp det och åker hem.

Oh, dramaqueen. Lägg av nu!

Näe, den 7:e April, är jag mer än redo att komma hem och kramas och härjas med er. Jag ska lyckas göra er leds på mig så ni bara blir galada åt att jag åker tillbaks sedan igen! :)

Vakenlördag.

Bjuder först och främst på en ganska nöjd hund. Då det bara är att traska en 50 meter från dörren så breder sig världens bästa lekplats för min hund ut sig: En snötäckt äng och..ja...hon behöver egentligen inte så mycket mer för att bli helglad. Köra ner nosen och rumla runt i snön. Få springa efter en snöboll som helt lämpligt en medföljande matte kastar. Perfa.

Kylan har ju märkts av en del. Det har legat runt -30 i två veckor nu, så jag tycker att det räcker. Det får fan vara bra. Jag säger stopp. Jag vet att det är Norrbotten, som ligger sjuhelsikes långt upp, men....kära nån. GE SIG! Det behöver inte vara TRETTIO MINUSGRADER. Jag fattar att det är ett vinterland. Det räcker med -20. Alldeles ypperligt.

Jobbet går fint. Man kommer som in mer och mer i rutiner och sånt. Man lär sig verkligen nya saker hela tiden och varje dag. Och fortfarande så är jag nöjd med arbetskamraterna som bidrar till en god trivsel för min del.

Ikväll däremot är jag speciellt osugen att jobba. Jag har varit sjukt trött och seg hela dagen och hur mycket jag än inte har gjort ett skvatt eller hur mycket jag än har vilat idag så känner jag mig bara helt outsövd och supersupersupertrött. Och ska på det vara vaken i många timmar till. Men. Det är bara att tagga till och skärpa ihop sig. Ska lösa av Tobias. Vi kommer jobba om varandra nu så vi kommer väl ses på måndagkväll nästa gång, förutom ett hej/hejdå på jobbet då. Självklart är det fortfarande tusen gånger bättre än att ha hela Norrlandskusten mellan oss.

Nej. Nu måste jag allt börja skrapa iväg mig till jobbet.

Öga för öga, övertid för övertid.

Nu sitter jag här då. I Kalix. Hemma hos mig och min sambo. Vuxet. Äter en slags bananaskidgodis för att kompensera för det där vuxna. Det är alltid skrämmande att upptäcka att man småputtas in emot det vuxna...DET VUXNA. Jag är ganska bra ändå på att undvika det. Äta på godis, titta på komedi, ha låg humor. Glida runt i turtleströja.

Nåväl: Kalix var det. Hur går det och hur känns det? Jodå. Än så länge har jag inte hunnit känna efter sådär supermycket. Det känns skönt att inte ha den där stressen över att jag måste åka hem och bort från Tobias. Sitta nio timmar på Kustbussen är inte det mest underhållande jag varit med om. Det där att vi aldrig haft en vardag i mer än några dagar per månad. Det är skönt att mina grejer finns här där hans grejer också finns.

Selma och katten P verkar trivas rätt fint. Min katt är däremot oerhört skeptisk till snö, nu när jag tänkt att hon ska få vara utekatt. Det är ju liksom katternas löneförmån, att bli utekatt efter så lång tid inomhus. Hon tar en minut i taget kan man säga. Med endast tre tassar i marken per gång.

Idag har jag äntligen fått väck mina kartonger som har varit uppställda som ett fort i vardagsrummet och i köket. Nu är det riktigt mysigt här.

Imorrn jobbar jag mitt första riktiga pass. Har mest dragit runt veckan som var. Har dessutom hunnit besöka Överkalix, Pajala och Jokkmokk. Det ser helt orimligt overkligt ut i skrift, men det är liksom så långt borta jag är. Snart är jag dock hemma och hälsar på.

Dags att gå och lägga sig. Tobias fick jobba över. Och jag som satt här med tända ljus (som i en romkom, när den besvikna flickan får blåsa ut ljusen och hälla tillbaks vinet i flaskan...) och smågodis och var så jättenöjd över att jag har städat till och gjort fint och fått upp tavlor och skulle vara världens mysigaste flickvän...menne....det gick ju i stöpet. Är dock inte det minsta irriterad eller ledsen. Det kunde varit jag. Ganska skönt att man har samma jobb. Man kan aldrig bli putt för att den andre måste jobba över. Man vet hur det är.

Apropå jobb: Jag saknar verkligen mina kramforskollegor. Jag hoppas ni har det bra. Däremot så tror jag ändå att jag kommer få det fint på kollegefonten här uppe också. Det gillas!

Nu gick luften helt ur mig.

Therese måste sova nu, innan hennes ögon går i kors.

Härnösand -> Kalix: enkel resa.

Nu är det som ganska nära tills det att flyttlasset kravlar sig de långa 60 milen uppåt landet. Har tre pass kvar att jobba i Kramfors och en vecka kvar som boende i Härnösand - Västernorrland. Om en vecka blir jag Kalixbo - Norrbottenbo. Nu när jag ser det jag själv skriver så är en vecka ingenting. Jättekort. Panglite.

Oj.

Jag är ganska nervös tror jag. Nervös över att flytta så långt bort, det känns så definitivt. Och nervös att börja nytt jobb med nya intryck och nya kollegor och nya rutiner. Och nervös att ha alla mina finaste så långt bort. Sandra, Sofie, Jenny, Systeryster. Den fina klump av människor som ändå är den där kärnan som alltid funnits, om än bara 5 mil bort.

Men det ska inte kännas nån skillnad på hur ofta vi ses. Jag ska vara duktig att komma hem och hälsa på, och ni ska vara duktiga att hälsa på i norraste norr!

Ni andra som redan är långt borta får vara min inspiration till att hela världen inte rämnar för att man följer sitt hjärta. :) (Klara, Johanna, Emma, Vicci ...)

Nä, nu blir jag för blödig när jag sitter och tänker på er. :)

Steg 1: Packat i kartonger - klart.

Steg 2: Jobba klart 3 pass.

Den hundraåriga bussresan.

Jag åkte buss igår, från Kalix. Det är långt dit. Skitlångt. Ännu längre blir det när bussen inte åker raka vägen, som ändå är 60 långalångalånga mil. Nää. Den ska in och vända vid varenda liten mjölkpall som går att återfinna norr om höga kusten. Sikeå, Bygdeå, Råneå...alla orter på eå som finns. Så istället för ödmjuka 6 timmar som man "kommer undan" med via bil så tar det 9 (NIO!) svettiga och träsmakarslade timmar.

Släng sedan in att både radion och tv:n i bussen inte fungerar SAMT ett sprattlande, sprudlande idrottslag från Sundsvall som gärna skrattar högt och delar helganekdoter med varandra och resten av bussresenärerna.

Resan tog som aldrig slut. Jag blev folkskygg på kuppen. Förstod inte att det bara var mina egna tankar jag hörde när jag väl var hemma.

Ännu roligare blev det när jag slog en vänskaplig signal till Thomas som på frågan om vad han gör svarar: "Sitter i SOFFAN i Corrodeds TURNÉBUSS och dricker en bärs...och Jens ligger på golvet med en laptop på magen och funderar på att lägga sig i SÄNGEN istället...." USCH!

Hysteriskt.

Mjaaee.. Jag kan ju slå ett slag för flyg eller bil eller tåg (Långsele-Luleå) om nån av er, mina fina vänner, faktiskt ändå kommer och hälsar på mig uppe i midnattssolens land.

Idag har jag jobbat bort en tiondel av den tid som jag har kvar i K-fors/Slå innan jag drar mot de sälla jaktmarkerna. Nio pass kvar.

Tchüss.

nollelva

(fotot taget från julafton i holm för 10 år sedan)

Så var julen förbi och det nya året brakade in i vardagsrummen överom i Sverige medan vi själva stod ute i finsnön och drack champagne. Och när vi åter kom in genom dörren så flämtade det nya året därinne, som det jäktat! Hej 2011, 2010 var tog du vägen?

2010 - vilket händelsernas år. Började jobba, flyttade till härnösand. Träffade en massa nya fina kollegor. Jenny blev mamma. Jag blev med pojkvän . Var utomlands. Har varit i norrbotten ett stort antal gånger. Hann även med att få ett jobb där innan året var till ända... Nu flyttar jag den 1/2!!

Nervöst? Absolut. Skrämmande. Spännande. Men jag ser verkligen fram emot det här. Ett normalt privatliv utan ett distansförhållande a 60 mil enkel resa.

Badlyx.

Försökte unna mig lite lyx. Bada i badkar. Åååh, vilket mys! Bubblor och tända ljus. Kanske lite skön musik, kanske en god bok. Slappna av. Bli helt superavstressad i hela själen.

Menne...Ibland stämmer ingenting ens med ett bad. Hade inget mysigt bubbligt så det fick bli nån slags normaltvålduschcréme som valde att bara bli till en hinna av gråvitt dis ovanpå vattnet. Ides inte ta fram några ljus heller så det blev toabelysning ON.

Och om man lägger till att min hund gärna fäller ett hårstrå eller två kunde jag bara koncentrera mig på att inte stirra på golvet på de där svarta långa stråna som fick mig att bli allt annat än avstressad. Det och att katten satt ovanpå toalocket och totalglodde på mig hela tiden.

Gjorde mitt bästa för att rädda situationen. Mojsade in ansiktet med ansiktsmask. Det började klia och svida så av med den för att inte orsaka brännskada.

Och när allt jag låg när i det ömsom disiga ömsom transparenta vattnet blev jag innerligt medveten om att det har blivit alldeles för mycket mat och alldeles för lite träning på senaste tiden.

Klev ur badet lika snabbt som det fylldes upp. Fick lite sura uppstötningar på köpet.

Nu ska jag ta en avslappnande samarin istället och böka mig i säng. Jag gör mitt sista jobbpass innan nyårsledigheten. So sweet. Har klivit upp 05:00 varje morgon sedan i fredags nu så lite sovmorgon kan inte skada.

Godnatt.

Julmat.

Var på julbord igår. Och det är ju gott. Festligt? Njaae? Det är ju meningen att det ska vara festligt. Och på så vis är det ju hela kombinationen med all mat och det fina upplägget som gör det festligt. Men själva ingredienserna? Prinskorv...skinka....annan korv....sill....sill....sill....ägg...potatis, vanlig kokt.

Jag är verkligen inte den som är otacksam, måste jag trycka lite extra hårt på. Och jag tycker om julbord,det här är inget gnäll (så kommentarer som "men ät inte då!", kan besparas..). Det enda jag menar är: Är fest = prinskorv? Och potatisgratäng med anjovis?

I och för sig snittar man ju ändarna på prinskorven till julbordet, så det blir finprinskorv istället för vanlig ordinär tisdagsprinskorv. Man spexar till det.

Ägg, hårdkokt = frukost.
Ägg, hårdkokt men delad itu, med en klick majonäs på = fest.

Risifrutti = mellanmål på jobbet
Ris a la malta= festlig efterrätt.

Skinka, kokt och skivad = pålägg på morgonmackan
Skinka helkokt = Fest.

Och denna ekvation gäller inte bara julen. Påsk och midsommar = fest = festmåltid = snittad prinskorv och ägghalvor. Och nubbe. Icke att förglömma.

Vore det helt fel att föreslå en förändring? Varför äter vi annars oxfilé och annat lyx när vi vi spejsa till det. När vi går på restaurang. Varför beställer vi inte prinskorv när det finns plankstek på menyn? När vi ändå ska vräka i oss och fira vår största traditionella högtid? Svaret är väl helt enkelt att det ska vara så för att det alltid varit så och så ska det alltid vara.

Vi är konstiga, vi.

Helgdagskväll.

Sitter och småsneglar på "Så mycket bättre". Jag gillar det programmet, som så många andra också gör har jag hört via säkra kort.

Men det är ju inte bara det där med att slänga ihop en massa folkkära artister i ett hus och ge dem obegränsat med sprit som är fint. Det är skönt med en slags dokusåpa utan utröstning, utan sexchocker, otrohetsskandaler, duschschener, utröstningar, öråd, tävlingar, en trött programledare. Skönt att slippa den grejen. Det är liksom bara glädje och ingen smuts. Hyllning.

Jag vet med mig själv att jag är snabb att döma och gärna är skeptisk. Och är inte osnabb när jag tycker att nåt är mindre bra eller fel. Att rynka på näsan.

Jag ska försöka, försöka att vara bättre på att ge lite mer kärlek (ja, nu låter det ju jävligt sockersött här och flum, men det måste man vara...i lagom dos). Försöka berömma istället för att piska. Inte döma så hårt utan ge chanser och se möjligheter hos andra och bena fram det goda i situationer.

Fan vad fint det lät. Nu kan jag med gott samvete slänga mig på soffan och zappa mellan kanalerna och vältra mig i andras elände ("Ung och bortskämd" är att rekommendera för detta ändamål)

Ta det med en glimt.

Puls.Plus.

Sitter och plöjer lite Beach boys. Osökt kommer jag att blicka tillbaks till körtiden på Es. Naturligtvis. Detta evinnerliga tjat om gymnasietiden, detta bakåtblickande. Men! Ny inställning: Det var jätteroligt, men framtiden blir bättre! You'll see!

Såalltså. Beach boys och Selma hjälper mig i mitt letande i pulsklockedjungeln. Någon har lurat i mig att jag ska skaffa pulsklocka, och då måste jag väl göra det. Jag är en apa som gör som jag blir tillsagd. Näe. Men det vore kul att göra nåt av att jag gillar att springa. Och så gillar jag ju struktur och ordning (sexigt....). Varför inte kombinera dessa två? Nörda ner sig lite? Beach boys hjälper mig genom att bryta tystnaden då jag sitter och biter mig i kinden och googlar på pulsklockor och löpträning (VARFÖR inte bara säga springa? Det heter ju det? Hundar löper). Selma hjälper mig genom att...ja just nu är hon inte till stor nytta för hon ligger avdankad på golvet och snarkar. Men hon är mitt stående sällskap när jag är ute och SPRINGER.

Hur som haver. Har sneglat och sneglar fortfarande på en klocka som jag tror kan vara nåt. För mig.

Idag gjorde jag åter igen fem kilometer, och det kändes faktiskt skillnad på bara de här dagarna jag har varit ute. Skönt! Jag tror jag kör fem kilometer i nån vecka till för att få tillbaks flåset, sedan får vi se om vi kan öka distansen lite.

Om en timme ska jag åter igen styra min lilla pärla mot jobbet. Vi får se vad som bjuds på idag.

Torsk på torsk. På torsk.

"Det är ju lite roligt att torsk har blivit så lyxigt och dyrt nu. Det är nästan lyxigare än lax nu.." Säger programledaren på TV4 och sniffar sig förnöjt omkring i studion där tv-kocken står och river citronskal till den fina fisken.

Så roligt är det väl kanske inte, eller? Som lax var förr, går torsken samma öde. Laxen är dyr, lyxig. Uppäten. Förr åt man lax på led, eftersom det fanns mycket lax. Nu finns det inte lika mycket lax = dyr fisk = lyxig. Samma ekvation gäller för torsken. Torsken utrotas, av oss, och blir dyr. Och fin. Dyrt är fint. Utrotningshotat är fint.

Blårävspäls - fint. En stövel i pandaskinn - skitfin.

Koalaöronpuré - lyx. Svartvitkoöronpuré -skitäckligt.

Sjukdomar, utrotningshotning, svält och ond bråd död. Är också fint. Vi somhar pengar, vi ska roa oss på andras bekostnad - MEN - vi samlar på oss gott samvete. Vi gör en GALA. Humorgalan, Rädda Barnengalan, Cancergalan, Ondochbråddödgalan...Så att vi kan samla in pengar till de som har det obra, och skratta högt åt det också. Och de som verkligen, verkligen vill och har pengar...de köper sig ett dyrt, fett kuvert till en gala, får sig en dyr fet presentpåse och kan vräka sig medan de fyller sina munnar med kalixlöjrom och sina huvuden med gott samvete. Klappat och klart.

Men det är ju bra. Pengar måste ju in, och media och uppmärksamhet är bra hjälpmedel. Men det är ändå på nåt vis ganska makabert.

Torsk var det egentligen ja....eh...Jag hade nog inget mer på torsk. Jag är inte bättre jag. Jag gillar torsk och lax och galor.

Hem, hemma hos mig...

Emma!

Vad glad jag blev av din kommentar! :) Lite kvitto på att jag inte skriver för luften bara.

Åter hemma i Svedala. Med nya batterier, som man alltid säger. Och jag hoppas att det är kräm i dem. Jag har haft två sköna veckor med lite ny energi och hjärnrensning som nog ska ha väckt duracellkaninen i mig till liv. Nu blir det som till att fokusera framåt, på det som får mig, mig och mig att må bra: inte fokusera på dåliga saker - FRÄMST inte på det man stör sig på hos andra utan att jobba på sig själv litegranna. Skrapa bort lite brister. Finslipa de vassa kanterna. Som visserligen alltid kommer att vara lite trubbiga, men man kan alltid jobba på dem. Jag har ganska lätt för att gräva ner mig och ruva som på ett ägg av negativitet nu för tiden. Jag har nog varit lite bitter det senaste året. Nu har jag fått mig en liten käftsmäll och nu ..seglar vi.

Att sväva iväg - det får man också.

Idag har jag jobbat första passet sedan semesterns slut. Ganska skönt pass. Lagom jobb. Sprang en runda på fem kilometer i ett ganska grått och kallt regn. Men med Selma som lugnt sällskap lufsandes vid sidan av så gör regnet väldigt lite. En skön dusch och en god måltid på det så rundar vi av min eftermiddag. Nu får jag soffslöa och kan lägga mig i rimlig tid och läsa lite innan sömnen tar vid.

En heljobbsvecka väntar.

Hörs, hej!

Nu åker jag och karlämnet till Grekland i fjorton dagar. Ska bli skönt att få rensa skallen lite. Vara lite lat. Vara lite inte-på-tårna. Vara lite inte-polis. Vara turist som kan säga "tack" och "hej" och "en öl, tack". Handla konstiga alternativ till tandkräm, balsam och hårspray. Inte förstå skyltar helt rätt och klaga lite över att "liiite väl varmt är det idag..". Me like.

Ikväll ska mina kära jämlikar i Ådalen ha lite kick-off. Jag önskar er allt roligt och jag ska tänka på er när jag borrar ner tårna i sanden...när ni ligger och håller i era huvuden imorrn....Mehehe. Lite skadeglad får man vara! Om två veckor återkommer jag med laddade batterier och ett gott humör!

Men ni kan ju hälsa Bull...nej just det... ;)

Sitter nu och inväntar Norrbottningen, sedan blir det nerövers Sundsvall för att lämna katt-Presley till Sofie och Jimmy - Tack för att ni ställer upp! Efter lite gamning av måltid hemma hos mor och far blir det Arlanda. Flyget avgår 06.30 imorrn bitti. Tänk på mig lite då!

Ni som känner mig väl vet ju hur pass bra jag gillar att flyga. Jag jobbar faktiskt på det hårt och snart tror jag att det går problemfritt - bara politen sköter sitt så är jag nöjd sedan.

Jag kan flyga - jag är inte rädd.

I väntan på mitt vatten...

Har precis blivit fadder i Plan. Så många gånger jag har tänkt att man borde bli fadder - och så har man istället unnat sig en hyrfilm, en godispåse och suttit och svullat framför en lättspydd romkom med Ben Stiller från 03. Det krävs ju så lite pengar och tid för att göra det lilla, lilla egentligen. Och mer skulle man kunna göra om man hade stake också. Men vi börjar såhär. Det är ju inte att gå bakåt iallafall. Nu är det mitt sista pass innan en två veckor lång semester. Ska bli skönt. Ska tigga till mig en kram eller två av A också. Han slipper liksom inte undan det.

Så nu:

Jag sitter och väntar på att vattnet ska fungera igen. Och i brist på annat, varför inte leka lite?

Ta en bok, och svara på frågorna med att slå upp en sida på måfå och peka på en mening. Svara med meningen. Fuska inte, även om det blir jättekonstigt.


1. Hur mår du?

- När Teresa ringde till honom på lördag kväll var han fromm som ett lamm.


2. Hur ser världen dig?

- Alla vill skada mig. (Hahaha...neeejjeee!!?)


3. Hur ser du på världen?

- Med lite träning tror jag att det kan bli tiktigt bra.


4. Vem var du i ditt förra liv?

- En av dem var Karl-Axel, dokumentärfotografen.

5. Vem kommer du vara i nästa liv?
- Tora Larsson faktiskt, men utan det bagage som följde med på köpet.

6. Vad tycker dina vänner om dig?

- Huvuden vändes efter henne när hon klev på bussen.


7. Har du nån hemlighet?
- Ingen av de övriga hade tänkt på dem själva som en grupp där någon kunde ha körkort, men när det nu visade sig att det var så spred sig en upprymdhet sprungen ur frihetskänsla.

8. Kommer du lyckas i livet?

- Det knastrade svagt i nacken och plötsligt visste han vad han ville.


9. Hur ser din framtid ut?
- Jag tyckte att det var rätt häftigt när vi var tillsammans nere i källaren.

10. Hur var din barndom?
- Ett par som höll med henne vågade krypa fram och ge försiktigt stöd, men majoriteten hånade henne.

11. Är du lycklig?

- Den handlade om saker som till vardags hade fast form och som man behövde göra mos av om man ville leva.


12. Vilket blir ditt framtida yrke?
- Han funderade.

13. Vad kommer det sista du säger bli?

- Jag kommer bli väldigt arg om du hittar på nåt.

Blaeh. Det var ganska tråkigt. Men nu är klockan över 16 och mitt vatten borde vara på gång.

All my bags are packed - I'm ready to go.

Nu äre inte så många dagar alls tills jag och A flyger nerövers och hamnar på Kreta. På fredagtidigmorgon lyfter planet och på torsdagkväll åker vi till Arlandet. Två hela veckor utan uniform, dräger och bilköreri. Även om jag tycker att jag har ett roligt jobb, så ska det bli skönt att ha lite ledigt ifrån det ändå...

Däremot så är min reskollega inte alls lika på som jag är. Ser inte ens fram emot att åka. Och det är ju trist. Lite trist för mig som ska försöka vara peppande sällskapet, men mest trist för den som inte är så sugen. Men men. Alla kan inte tycka lika bra om saker. Såäre. Men jag ser fram emot det göramycket. Sol och bad och strand och drinkar. Jag får väl njuta och trivas för oss båda. Är väl ändå en kompromissbar lösning på nåt vis...Jag ska vara så äckligt positiv och pepp och glad att man måste bli det också bara för att jag ska dämpa mig lite. :)

Har varit på apoteket idag och inhandlat (nu skulle min mor gråta en tår av stolthet) förebyggande grejer som typ resorb, omeprazol, nässpray, halstabletter, plåster, värktabletter you name it. Blir man påhoppad av nån åkomma så är jag beredd att kämpa emot med näbbar och klor...och tabletter...

Sedan är det ju alltid det här med att packa. Man vill ju ha med allt möjligt "utifallatt". Och när man kommer hem igen så har man använt underkläder, badkläder och kanske en kjol och en tisha. Men lär man sig? Njaeee. Väskan växer i takt med ogräset.

A ja. Jag måste landa åter i jobbvärlden. Har två pass kvar. Kväll och kväll. Så jag kanske bör äta mig nåt just i detta nuet och börja tänka på att bege mig till Kramfors inom en inte alltför avlägsen framtid.

Roger över och Roger gick på jobbet.

Att vara en gris.

"Hej lilla grisen, nu går jag och pissar!" "För att du är en gris." "Du är en gris i uniform". "Du är en okompetent idiot." "Nu tror du att du är nåt va!?" "Jag HATAR dig." "Du fattar ingenting och är en jävla idiot." "Jävla svinidiot!"

Sån har min jobbhelg varit. Och sånt får man ta, absolut. Men det är lite tröttsamt. Gå på jobbet och bli kallad för gris av nån man aldrig sett förut. Bli kallad för okompetent nolla när man kämpat på skolan med tentor och läsa och lektioner och föreläsningar tills ögon och fingrar har gett upp näst intill.

Det är synd om såna människor. För de vet helt enkelt inte bättre. Deras bästa argument är att kalla en för gris. Helst ska man gömma sig bakom litervis av starköl också. Sedan ska man helst bete sig som att man kravlat tillbaks i tiden i trettio år och bli ett dagisbarn igen.

Aldrig nånsin har jag mött så många barn till vuxna människor som jag har gjort nu. Det är ganska fascinerande. Det där med spriten och vettet har ju en viss poäng.

Tänkte på det: En schampooflaska jag har, har en adressetikett på sig. Det står:

City drop in.
- Vet du var det ligger? Inte?

Vidare står det:

Torggatan 4, Sundsvall.- Inte nu heller??

Sista raden:

Mitt emot systembolaget.
Mm. Nu är det ingen som inte vet var det ligger...




Ja, du ser. Vi är helt otroliga egentligen.
Människor är fulla och dumma när de är fulla och dumma.

Polis polis - potatisgris.