Hörs, hej!

Nu åker jag och karlämnet till Grekland i fjorton dagar. Ska bli skönt att få rensa skallen lite. Vara lite lat. Vara lite inte-på-tårna. Vara lite inte-polis. Vara turist som kan säga "tack" och "hej" och "en öl, tack". Handla konstiga alternativ till tandkräm, balsam och hårspray. Inte förstå skyltar helt rätt och klaga lite över att "liiite väl varmt är det idag..". Me like.

Ikväll ska mina kära jämlikar i Ådalen ha lite kick-off. Jag önskar er allt roligt och jag ska tänka på er när jag borrar ner tårna i sanden...när ni ligger och håller i era huvuden imorrn....Mehehe. Lite skadeglad får man vara! Om två veckor återkommer jag med laddade batterier och ett gott humör!

Men ni kan ju hälsa Bull...nej just det... ;)

Sitter nu och inväntar Norrbottningen, sedan blir det nerövers Sundsvall för att lämna katt-Presley till Sofie och Jimmy - Tack för att ni ställer upp! Efter lite gamning av måltid hemma hos mor och far blir det Arlanda. Flyget avgår 06.30 imorrn bitti. Tänk på mig lite då!

Ni som känner mig väl vet ju hur pass bra jag gillar att flyga. Jag jobbar faktiskt på det hårt och snart tror jag att det går problemfritt - bara politen sköter sitt så är jag nöjd sedan.

Jag kan flyga - jag är inte rädd.

I väntan på mitt vatten...

Har precis blivit fadder i Plan. Så många gånger jag har tänkt att man borde bli fadder - och så har man istället unnat sig en hyrfilm, en godispåse och suttit och svullat framför en lättspydd romkom med Ben Stiller från 03. Det krävs ju så lite pengar och tid för att göra det lilla, lilla egentligen. Och mer skulle man kunna göra om man hade stake också. Men vi börjar såhär. Det är ju inte att gå bakåt iallafall. Nu är det mitt sista pass innan en två veckor lång semester. Ska bli skönt. Ska tigga till mig en kram eller två av A också. Han slipper liksom inte undan det.

Så nu:

Jag sitter och väntar på att vattnet ska fungera igen. Och i brist på annat, varför inte leka lite?

Ta en bok, och svara på frågorna med att slå upp en sida på måfå och peka på en mening. Svara med meningen. Fuska inte, även om det blir jättekonstigt.


1. Hur mår du?

- När Teresa ringde till honom på lördag kväll var han fromm som ett lamm.


2. Hur ser världen dig?

- Alla vill skada mig. (Hahaha...neeejjeee!!?)


3. Hur ser du på världen?

- Med lite träning tror jag att det kan bli tiktigt bra.


4. Vem var du i ditt förra liv?

- En av dem var Karl-Axel, dokumentärfotografen.

5. Vem kommer du vara i nästa liv?
- Tora Larsson faktiskt, men utan det bagage som följde med på köpet.

6. Vad tycker dina vänner om dig?

- Huvuden vändes efter henne när hon klev på bussen.


7. Har du nån hemlighet?
- Ingen av de övriga hade tänkt på dem själva som en grupp där någon kunde ha körkort, men när det nu visade sig att det var så spred sig en upprymdhet sprungen ur frihetskänsla.

8. Kommer du lyckas i livet?

- Det knastrade svagt i nacken och plötsligt visste han vad han ville.


9. Hur ser din framtid ut?
- Jag tyckte att det var rätt häftigt när vi var tillsammans nere i källaren.

10. Hur var din barndom?
- Ett par som höll med henne vågade krypa fram och ge försiktigt stöd, men majoriteten hånade henne.

11. Är du lycklig?

- Den handlade om saker som till vardags hade fast form och som man behövde göra mos av om man ville leva.


12. Vilket blir ditt framtida yrke?
- Han funderade.

13. Vad kommer det sista du säger bli?

- Jag kommer bli väldigt arg om du hittar på nåt.

Blaeh. Det var ganska tråkigt. Men nu är klockan över 16 och mitt vatten borde vara på gång.

All my bags are packed - I'm ready to go.

Nu äre inte så många dagar alls tills jag och A flyger nerövers och hamnar på Kreta. På fredagtidigmorgon lyfter planet och på torsdagkväll åker vi till Arlandet. Två hela veckor utan uniform, dräger och bilköreri. Även om jag tycker att jag har ett roligt jobb, så ska det bli skönt att ha lite ledigt ifrån det ändå...

Däremot så är min reskollega inte alls lika på som jag är. Ser inte ens fram emot att åka. Och det är ju trist. Lite trist för mig som ska försöka vara peppande sällskapet, men mest trist för den som inte är så sugen. Men men. Alla kan inte tycka lika bra om saker. Såäre. Men jag ser fram emot det göramycket. Sol och bad och strand och drinkar. Jag får väl njuta och trivas för oss båda. Är väl ändå en kompromissbar lösning på nåt vis...Jag ska vara så äckligt positiv och pepp och glad att man måste bli det också bara för att jag ska dämpa mig lite. :)

Har varit på apoteket idag och inhandlat (nu skulle min mor gråta en tår av stolthet) förebyggande grejer som typ resorb, omeprazol, nässpray, halstabletter, plåster, värktabletter you name it. Blir man påhoppad av nån åkomma så är jag beredd att kämpa emot med näbbar och klor...och tabletter...

Sedan är det ju alltid det här med att packa. Man vill ju ha med allt möjligt "utifallatt". Och när man kommer hem igen så har man använt underkläder, badkläder och kanske en kjol och en tisha. Men lär man sig? Njaeee. Väskan växer i takt med ogräset.

A ja. Jag måste landa åter i jobbvärlden. Har två pass kvar. Kväll och kväll. Så jag kanske bör äta mig nåt just i detta nuet och börja tänka på att bege mig till Kramfors inom en inte alltför avlägsen framtid.

Roger över och Roger gick på jobbet.

Att vara en gris.

"Hej lilla grisen, nu går jag och pissar!" "För att du är en gris." "Du är en gris i uniform". "Du är en okompetent idiot." "Nu tror du att du är nåt va!?" "Jag HATAR dig." "Du fattar ingenting och är en jävla idiot." "Jävla svinidiot!"

Sån har min jobbhelg varit. Och sånt får man ta, absolut. Men det är lite tröttsamt. Gå på jobbet och bli kallad för gris av nån man aldrig sett förut. Bli kallad för okompetent nolla när man kämpat på skolan med tentor och läsa och lektioner och föreläsningar tills ögon och fingrar har gett upp näst intill.

Det är synd om såna människor. För de vet helt enkelt inte bättre. Deras bästa argument är att kalla en för gris. Helst ska man gömma sig bakom litervis av starköl också. Sedan ska man helst bete sig som att man kravlat tillbaks i tiden i trettio år och bli ett dagisbarn igen.

Aldrig nånsin har jag mött så många barn till vuxna människor som jag har gjort nu. Det är ganska fascinerande. Det där med spriten och vettet har ju en viss poäng.

Tänkte på det: En schampooflaska jag har, har en adressetikett på sig. Det står:

City drop in.
- Vet du var det ligger? Inte?

Vidare står det:

Torggatan 4, Sundsvall.- Inte nu heller??

Sista raden:

Mitt emot systembolaget.
Mm. Nu är det ingen som inte vet var det ligger...




Ja, du ser. Vi är helt otroliga egentligen.
Människor är fulla och dumma när de är fulla och dumma.

Polis polis - potatisgris.

SOFIE 24 ÅR!

Men grattis stumpan!

Idag är det liksom födelsedag för dig då. Och eftersom jag inte kan vara där så får jag vara här - där. Hoppas du får dig en födelsedag värdig en grekisk greve!

Jag är så själaglad att du rumlade in i mitt liv en julikväll. På fyllan och dann. Therese gillart: "Det gick bara inte att hata dig".

Du kommer alltid finnas där och betyda alldeles för mycket för att ens jag ska börja försöka beskriva det.

Icy Ice <3

Nåväl. Färdigblödat. Ha världens bästa födelsedag så får vi se till att fira av den ordentligt när vi åter igen kan mötas och kalasas! :)

// Gittan G

Vad som är viktigt för andra men inte för mig?

Mina föräldrar hälsade på mig efter jobbet idag - ingav lite fredagsmys trots annalkande jobblördag. Det fungerade fint. De bjöd mig på middag - och vi pratade om sånt som de tycker är bäst för mig. De gillar det. Har de alltid gjort. "Men en mindre lägenhet vore ju bäst för dig". "Men han är är ju bra för dig" "Men en sån vore väl perfekt, för dig?". Och man vill inte rycka och slita för mycket i vad föräldrarna tycker är bäst, för mig. Det är skönt. För jag har nog aldrig själv vetat riktigt vad som är bäst för mig. Mamma och pappa, de bara vet. Bara så. Det har de alltid gjort (läs tyckt och trott).

När man är yngre tycker man att ingen kan ha så fel som mamma och pappa, men nu har de helt rätt. Om mig.

Bland annat kom diskussionen om min relation till husdjur upp. Jag bara måste berika mitt liv med sådana. Fyrbenta vänner som lyssnar, buffar med huvudet, älskar en villkorslöst, finns tillgängliga - alltid. Och mamma och pappa har alltid sagt att nån som måste tycka om djur, och nån som kan tänkas att bo tillsammans med mig på en gård - vore bäst för mig. Aldrig i livet tänkte jag, förr. Ja, tack snälla give me genast - säger jag nu.

En liten gård. En idyll. Men inte allt för långt från stan ändå. Mysigt.

En liten, bränslesnål bil. Där man kan ha hunden i. Det vore väl perfekt? För dig?
- Skulle mamma och pappa sagt så åt mig i nian skulle jag ha gapat och slitit mig i håret för att det lät så töntigt. Jag är ju ingen tönt! Vadå liten bil!? Så JÄVLA laaaame!

Här sitter jag nu med min lilla Pärlan. En liten, liten bränslesnål Renault som jag inte skulle klara mig utan.

Kanske mamma och pappa är ganska smarta ändå. De kanske vet sånt som jag inte vet. De kanske ändå har skapat den där manualen för mig som jag själv hoppar över att läsa och direkt hugger in på byggsatsen?

Tänk att de människor som var jobbigast i världen (och jo, mina var värst) kanske inte är så tappade bakom farstun ändå?

Kan också vara för att de bor på lagomt avstånd och att jag har en annan distans till dem nu. Umgås med dem i lagom dos. Normalliten dos.

Nu till det viktigaste i Svensson-svenskens fredagsmyshushåll just nu: Idol.

Det där med distans.

Jag valde att inte gå distansutbildningen under skolan. Nu har jag distans till allt. Till jobb och hem - om så bara fem mil åt vardera håll. Distans till ett vanligt liv när man har det jobb man har och att man jobbar skift ovanpå det. Distans till kärleken, eftersom min finns jääääättelångt bort. Men vad gör man inte? Det går bra. Jag och pärlan kämpar på i ur och skur (min bil, som få stå ut med att köras fram och tillbaks och fram och tillbaks). Men det vore ju fint om en enda av de grejerna inte innefattades av distans. Jag snittar ju ändå på att köra minst 50 mil per vecka kramfors-härnösand. Och säkert en gång varannan vecka brukar jag köra fram och tillbaks till Sundsvall. Och för att hälsa på Tobias EN gång krävs 110 mil tur och retur. Det blir alldeles för många mil åt varje håll hur jag än vänder och vrider på det.

Jaja. Jag får ta tag i det en annan regnig dag än den här dagen.

Jag tänkte hur som haver börja lite försiktigt med att leta en mindre lägenhet här. Minska ner på hyran en tusenlapp vore ju faktiskt inte helt kaik.

Dags att krypa ner i soffan med Selma och titta på TV. Hon och jag är bra på att chillaxa.

Jag längtar efter alla hela tiden.

Dagens citat:

"Jag har blivit så jävla fet nu, jag måste gå ner i vikt...Jag önskar att jag kunde få en tropisk sjukdom. Igen!"

Självklart följer dessa episka rader också:

Therese lyfter på ögonbrynet och frågar (självklart): "Igen...!?"
"Ja...jag hade Dengue-febern och JÄVLAR vad jag gick ner i vikt!"

Haha. Det finns inga bättre människor än de jag jobbar med ibland!

Jag är skitleds på att bo i Härnösand ibland också. Nu får ni faktiskt komma och hälsa på mig. Jag orkar inte dra ner till Sundsvall varje vecka. Vissa av er har inte varit hos mig mer än nån gång. Jaja...det är lättare att jag kommer ner, för ER ja! Näpp. Nu ska Therese rynka på tjurbrynen och tycka att ni, mina finaste, får ta och rulta er upp hit också. Sådetså!

Jag är även skitleds på att ha ett förhållande på distans. Men det är inte så mycket att göra nåt åt just nu. Det får helt enkelt vara värt det. Det är det.

Fan vad leds jag blev nu. Gnällig. Nu ska jag ge mig. Ska tryna i mig en samarin, titta på Idol och åka och jobba natt.

Tchüss!

Nostalgia.

Jag känner ingen som är så nostalgisk och så emotionellt bunden till tiden som varit förr som jag själv- gör nån av er det?

Det är inte bara det att jag tänker tillbaka och minns och drar en längtans suck, och sen är det bra med det. Nej. Jag nästan gråter varje gång jag tänker på en fest, en estetshow, ett bänkhäng, en cykeltur till anundgård, en rolig skoldag, en myshelg. Allt lägger jag in i luckor som gör så att jag gråter en skvätt när jag ens gläntar till dem. Hysteri kan man tycka - och det tycker även jag. Det har gått över gränsen. Över styr. Över bord. Bortom min kontroll.

Jag gillar förändringar, helt paradoxalt nog. Jag gillar när det händer något nytt. Jag är inte det minsta sugen på att flytta hem till Sundsvall igen. Men ändå så längtar jag alltid tillbaks till någon tid. "Den bättre tiden". Men det är ju inte sant? Jag vet ju att det är den bättre tiden nu, i framtiden. Det som komma skall. Jag vet inte varför jag fungerar som jag gör i den här bemärkelsen. Jag är ju inte så lättkänslad annars. Eller? Jag rycker på axlarna åt en hel del. Men just det där som har varit, som har varit så bra. Är det kanske för att man kan solla ur det dåliga och bara välja att minnas det som var bra och hjärnan blir lurad till att det var bättre då?

Jag vet inte jag.

Men ibland rycker jag inte alls på axlarna. Jag tar åt mig som en tvättsvamp. Är stingslig. Blir misstänksam. Tror att allt jag gör är fel och tror att alla tycker så om mig. Shit, jag måste jobba på mig själv tror jag.

Börja tänka lite logiskt?

MEN DU: Snart är det HALLOWEEN. Den bästa högtiden EVER. Nu börjar den där ångesten över vad man ska vara. Vad ska man vara? Oh oh oh. Måste tänka ut nåt RIKTIGT bra. Och måste försöka se till att ha passande fridagar. I love halloween. Jag älskar halloween för den som inte förstod det. Och gröna blommor. Och vita. Jättefint. Men ja. Nu spårar jag ur: Halloween var det. Ska krypa ner i sängen och klura på en bra kostym. För den måste bli bra.

Nu är det nog dags för Therese att sova. Hon börjar bli konstig. Och där. Där började hon prata om sig själv i tredje person.

Roger över, och Roger gick hem.

Saknas lite på A.

Jodå. Jag får vara lite blödig. 56 mil är långt till närmaste puss.