Som ost och kex baby.

När jag slår igång min dator så drar sig klockan på skrivbordet fram till rätt tid från den tid jag slog av datorn senast. Då ser man ganska tydligt att dagarna dundrar fram och förbi och bort för att aldrig komma tillbaks igen. Det här är min första och sista sista september tjugohundraåtta någonsin. Din också. Och alla andras. Någonsin. Man blir stressad för mindre.

Idag har jag tillbringat dagen med straffrätt, träning på Iksu och en långpromenad rund Nydalasjön med sällskap av kameran och hunden. Vackra färger måste sparas.

Fastnade vid en dokumentär om Stalin. Den gamle skojaren.

Måste också dela med mig av en liten oro jag har: jag tror att glassbilen vill åt mig. Var jag än befinner mig i Umeå så hör jag glassbilen - på avstånd. Plingelinget blir fördröjt och ganska otäckt klingande då. Likt en King-film.

Jag och Thomas ska äta ost och kex nu. Han gav mig blommor i torsdags. Så jag älskar min blondrufsiga och romanstiska karl!

Ost, kex och cops. Yes.

Bla nótt yfir himininn

Bla nótt yfir mér

Horf-inn ut um gluggann

Minn með hendur

Faldar undir kinn

Hugsum daginn minn

Í dag og i gær

Bla nattfötin klæða mig i

Beint upp i rum

Breiði mjuku sængina

Loka augunum

Ég fel hausinn undir sæng

Starir a mig litill alfur

Hleypur að mér en hreyfist ekki

Ur stað - sjalfur

Staralfur

Opna augun

Stirurnar ur

Teygi mig og tel

Kominn aftur og alltalltilæ

Samt vantar eitthvað

Eins og alla veggina

---

Eller: Hey ya - no more.

Paris Hilton baby.

Trodde aldrig jag skulle säga det högt, vilket jag med hjälp av teknikens under inte gör heller, men tänk att leva lite som Paris Hilton ett tag. Bara lyx, pengar, fester, köpa allt man pekar på och inte behöva tänka på något annat än ...näe...inte tänka alls!

Jag tror inte att Paris Hilton har haft orienteringsexamination. Inte den här veckan iallafall.

Men det hade jag, igår. Och det gick bra faktiskt. Trodde jag aldrig. Jag har ju en illa erfarenhet av orientering. Jag vill inte komma ihåg, men jag gör ju faktiskt det. Jag och Matilda Jacobsson hamnade på nån myr på Södra Berget hemma i Sundsvall och hittade tillbaks way efter lektionens slut, samt skoldagens. Nu är det en ganska rolig grej. Jag fick ju lite revansch igår, när jag klarade det.

Hade för övrigt en jävligt hurtig dag igår förutom orienterandet. För efter det cyklade jag raka vägen till Iksu och styrketränade en timme. Cyklade ner till skolan för att göra en kunskapskontroll. Cyklade hem och åt mat. Cyklade ner på skolan och hade lektion. Cyklade hem. Jag måste ha cyklat minst en och en halv mil den dagen. Plus de sköna kilometrarna jag virvlade omkring i skogen.

Idag känner jag av det ganska mycket. Otroligt och sjukt mycket träningsvärk. Det är samtidigt lite skönt också.

Imorgon har jag examination i löpning. Jag är rätt leds på examinationer, men de blir dock allt fler.

Lovade Hannah: (skyll på henne)

5 saker i min frys: kyckling, kanelbullar, potatisbullar, pyttipanna och köttfärs

5 saker i min garderob: En blå t-shirt, en väst, ett par byxor, en klänning och en kamera.

5 saker i min (pappas) bil: En laddare, ett hundskydd, solglasögon, en gps med rolig dialekt och mina örhängen som har legat där hela sommaren.

5 saker i min handväska: En penna och nyklarna till mitt handfängsel. Sen hade jag inget mer där.

5 personer jag utmanar: Jenny, Sofie, Emma, Thomas och Kungen.

Det här var en ganska tråkig lista.

Vapen, lektion 3 baby.

Thomas sitter och svär och jag sitter och älskar honom för det. Kanske inte just specifikt för sväranden. Han spelar Betapet och får stryk tror jag. En sån där gång när man tror att man har flyt, eller man har flyt, men motståndaren får ännu bättre flyt och lägger nåt skönt ord som HÄXBRYGD eller något sånt. Så Thomas svär och är arg. Han är väldigt söt, men säger jag det högt så riktar han nog ilskan mot mig istället. Så jag säger inget högt. Än.

Vapenlektionen gick väldigt bra idag. Vi har stått och "skjutit" utan ammunition. Jag är nästan en expert på pistoler nu. Bara nästan. Nästa lektion ska vi skjuta skarpt. Tänk så spänd jag är på detta moment. Spänd på ett bra och pirrigt sätt. Jag har mer förväntningar än förväntat. Trodde liksom att jag skulle tycka att det var obehagligt med vapen. Vid första anblicken av dem när vi hade första lektionen befann sig ett stycke obehag i luften i hela lektionssalen. Men nu är det mer spänd förväntan. Som småbarn som har tjuvkikat i garaget och sett att de ska få den där fina kälken när de fyller år - men det är två hela dagar kvar.

(Nu har Thomas humör skiftat från ilska till förtvivlan...)

Pengar pengar pengar. Jag hatar dem, för jag har inga. Månaden som kommer blir tung. Kommer bli en riktig nudelmånad. Jag gillar inte såna månader.

För er som gör som jag och är barnsligt förtjust i Silver Fang sedan barnsben så kan jag förstöra den lite nu: Han som gör svenska rösten är även Lillebrors storebror i Karlsson på taket. Lite kuriosa.

Nu kände jag att musten gick ur för dagen.

Success baby.

En sån härligt lyckad helg det blev!

Fredagen fördelades på: middag hos mamma och pappa, påhälsning hos syster, övernattning hos Sandra på Nackstavägen 54 A.

Lördag: Jag och syster åker till älskade älskade mormor. Som mår så bra nu. Som är fin i håret och som berättar roliga historier från förr så hon får smittande skrattattacker. Det är min mormor. Hon skrattar nästan jämt när hon pratar.

Kvällen blev en lyckoträff. Jag, Vicci och Jenny käkade en mindre nobelmiddag som jag tror att jag fortfarande står mig på i åter en vecka. Sofie äntrade vid tiotiden och vi drack upp fyra flaskor vin. Till att börja med.

Det var en sån där rolig kväll på krogen. Såna brukar vara få och sällan. Men nu blev det helt underbart roligt. Jag har träningsvärk i magen för att jag skrattade så mycket. Det säger ju hur sjukt kul vi hade, eller hur sjukt otränad jag är. A little bit of bägge två skulle jag gissa på.

Jag drack O´learys till konkurs så förstår ni som inte var med mellan tummen och pekfingret hur mycket jag drack.

Idag är det vapenträning igen. Sista lektionen innan vi börjar skjuta på allvar. Jag borde verkligen gå nu, annars missar jag min buss.

17 September.

En dag som alltid kommer skära i hjärtat. En dag som jag minns varje liten sekund av. Som jag alltid kommer kunna återberätta i minsta lilla detalj. En dag där alla andra problem får kliva åt sidan. En dag då jag, och mina gamla klasskamrater riktar tankarna mot varandra och våra vänner som inte längre finns med oss. Och deras familjer.

Idag för sju år sedan försvann Emma, Kent, Robin och Jonas ifrån oss.

Bussen som aldrig kom till skolan.
Bussen som aldrig hann.

Vi glömmer er aldrig.

Ensambarn baby?

Jag är ensambarn. Det berättade en klasskamrat för mig häromdagen.

"Har vuxit upp tillsammans med syskon?"
- Nej..?
"Aha, du är ensambarn."

Okej, jag växte inte upp tillsammans med mina syskon. De är mellan 12-23 år äldre än mig så det är ju inte så konstigt. Men visst har jag syskon. Jag har fem av dem, och det är nog mer än medel. Fast enligt somliga har jag inte alls fem syskon. Mina syskon är ju "bara" halvsyskon. "De räknas inte", sa nån äcklig unge när man var liten. Nähe. Men då har jag väl 2,5 helsyskon då, eller hur ska man räkna? Är inte Jennies och Örjans mamma min mamma? Vi är födda av samma mamma, det räknar jag som att de är mina syskon. På riktigt. Och Maria, Thomas, Mikael och jag är alla en del av pappas "wild oats". Då torde vi vara syskon, med tanke på att vi alla har samma pappa.

Fem syskon alltså, inte illa för ett "ensambarn". Men ett rätt ligger väl i uttrycket eftersom jag inte vuxit upp i samma hem som mina syskon. Då var jag väl ensam. Eller?

På båda sidor om huset jag växte upp i bodde mammas kusiner i en, två, tre, fyra hus. Mammas mamma bodde två hur bort. Mammas mammas syster tre hur bort. Mammas morbror i det gula huset närmast. Mammas morbror nummer två i ett vitt hus lite längre bort. Kontentan av vart jag vill komma med detta: Det bodde släktingar till mig i precis alla hus närmast mitt eget på en sträcka på nästan en kilometer. Det är inte så illa. Det är inte så ensamt.
'
Det var ett eget litet bullerbyn där jag bodde. I Holm. Där har jag kanske inte vuxit upp tillsammans med mina biologiska syskon. Men nog har jag vuxit upp med mina "syskon". Mina bonussyskon. Mina tremänningar. Vi uppfostrade varandra som syskon, vi bråkade som syskon, vi tog hand om varandra som syskon. Jag hade mina bråkiga storebröder i form av Billy och Tommy och Johnny. Mina storasystrar att prata om såna saker man inte vill prata med sin mamma om i den där åldern när det börjar bli aktuellt med killar, sex, mens...Weronica och Ann. Jag hade mina jobbiga småbröder som jag ofta blev vansinnig på men som jag ändå ställde upp för i vått och torrt: Conny och Marcus.

Och nu när jag är äldre, och har kommit ikapp mina syskon så har jag stor glädje av dem och deras barn. Mina syskon har gett mig elva underbara syskonbarn. Alla i spannet 20 och 3 år.

Ensambarn - yeah right.

Ann - min bonussyster. Jag saknar dig också! Nästa gång hälsar jag på och vi hittar på något bara du och jag. Tycker jag!

Idag är jag hemma och är sjuk. Ingen rapport från skolan idag. Thomas har insisterat på att titta på Kurt Olssons jul. Så må så bli.

Löptider baby.

Selma löper.

Hon är sur, gnällig, lyder inte, sover inte och vägrar i stort sett allt. Hon ligger och trycker vid elementet (som är av och är kallt) eftersom hon antagligen svettas. Jag längtar till den dagen löpet tar slut. Så hon blir mindre sur och mer timid igen.

Introduktion till kriminaltekniken igår. Vi fick en genomgång på vad kriminaltekniker gör och vad vi kommer få tillgodogöra oss på skolan. Vi kommer börja med att ta fram fingeravtryck på olika sätt. Ta DNA/saliv-prover. Hur man hanterar provtagning vid sexualbrott (sk. Rapekit), och hur man hanterar döda.

Efter det hade vi vapenlektion. Första gången i mitt liv jag höll i en riktig pistol. Stort och konstigt ögonblick. Det kändes ganska mycket mer verkligt. Att nu gäller det snart. Vi fick plocka isär pistolerna och lära oss hur man hanterar dem när man hämtar ut och lämnar av dem. Hur man sätter ner och tar upp dem ur hölstret i bältet utan att man får titta eller använda annat än skjuthanden. Det är svårare än det låter. Och svårt och hårt att dra bak manteln (ovansidan på pistolen). Man måste vara mer hårdhänt än vad jag trodde. Men man vill inte vara hårdhänt med vapen. Snart blir man väl van. Det var ju bara första gången det där.

(tänk vad mycket "sa flickan" man kan få ut av det där stycket insåg jag)

Jag är hemma idag. Jag har feber. Jag ska titta på supernanny och glädja mig åt att jag inte har barn.

Höstdag baby.

Det var något utav en perfekt solig och klar höstdag den som var igår. Jag är ganska glad att det blivit höst nu. Det är mycket bättre med en klar och frisk höst än en sommar som aldrig tidigare varit så sämst som den som nyss passerade.

Stina och jag tog en promenad runt Nydalasjön som ligger ett stenkast bort. Vi satt i solen på en sten och kastade sten i vattnet och pratade. Och pratade.

Jag kan säga så mycket som så att depressionsepedemin som lagt sig som ett tungt ejderdunstäcke över Sundsvall även räcker ända hit. Trodde att jag skulle få hämta andan lite och spara ihop nya krafter att använda mig av så jag kan ge mer energi till er som behöver det när jag kommer hem. Men energin behövs mer än väl här uppe också. Tro mig.

Tröttsamt, men jag gör det gladeligen ändå. Stina behöver mig också.

Idag börjar jag 13:15. Då ska vi ha första lektionen i kriminalteknik, efter den har vi vapenlektion nr 2. Lektion nr 4 börjar vi att skjuta.

Det är dags för alla att skärpa sig en smula. Växa upp. Banala problem och oförtjänt tjafs och onödiga anklagelser skiter jag fullständigt i nu. I helgen rann det liksom över. Jag orkar inte med barnsliga högstadiedispyter längre. Lämna dem åt högstadiet. Lämna mig utanför. Tack.

Dags att sätta i mig en frukost. Dags att gå ut med hunden.

Sofie - vahettere. Kom hit! :)

Tomtebomys baby.

Okej.

Hej!

Sitter i mitt och Thomas bohag på Älvans väg 127. Och trivs. Har hunnit komma in i pluggådran igen vare sig jag velat eller inte och trots det faktum att jag och Stina inte går i samma klass nu så funkar det riktigt bra. Jag gillar min nya klass med. Den är rolig.

På dessa tre dagar har jag hunnit haft akutsjukvård, vapentaktik, förhörsteknik, processrätt, genomgång av polisens allmänna spaningsregister och förhörsteknik. Pang på bara sådär.

Imorrn har jag akutsjukvård och orientering. Intressant?

Lägenheten är ljus och fin. Bra planlagd. Lite lite garderober, men det går att ordna själv.

Känner att jag sitter lite knäppt med ryggen, så jag orkar inte gå in på något ämne sådär ordentligt som man borde. Blir lite Kära dagbok av alltihop.

Jag saknar er därhemma redan. Syrran håller jag på att sakna ihjäl mig efter. Och Sofie. Och Jenny. Och Hannah. Och Sandra. Och ALLA vänner som är värda att sakna!

Men tänk så mycket rocka på det ska bli när jag kommer hem och härjar med er igen!

Nu ska jag hjälpa min man.

Puss på er.