Det där med kärlek.

Min älskade, finaste. Min Selma som varit med mig i fem år. Fem hela år. Hon har varit med och flyttat till Vinkeltået, till Nacksta, till Umeå, till Härnösand, till Kalix. Hon har varit med under min högskoletid. Hjälpt mig under hela polisutbildningen som innebar mycket slit, svett och tårar. Hon har sett mig jättejätteledsen, och hon har alltid tröstat mig när jag behövt det. Hon har varit med mig när jag börjat på två nya jobb under det här året. Hon har aldrig varit arg på mig, fast jag nån gång (väldans sällan) varit arg på henne. Hon är alltid tacksam och hon gosar alltid när man behöver gosa. Hon har aldrig gnällt på mig, eller klagat på mig. Eller påpekat mina brister. Hon bara finner sig i dem. Hon har många gånger fått mig att skratta ner mig och hon har varit en bra springkompis. Snäll och vacker. Glad och tacksam. Alltid trofast. Finfina Selma. Det känns löjligt att ge en sån kärleksförklaring till ett djur. Som en 14-årig tjej. Men då får det vara så.

Som jag älskar denna lurviga varelse.