Veckan är till ända och har börjat baby.

Så var den veckan slut. Förmodligen den roligaste på hela året, för min egen del. Efter en vecka med yttre tjänst vill jag bara vara färdig polis ännu mer. Jag är bara ännu mer övertygad om att jag har hittat rätt. Jag har valt mitt yrke. Klarrt å betarrt som Patrik skulle ha uttryckt det.

Idag är det en kall och klar och ganska vacker dag i Umeå. Har precis varit i skolan och påbörjat ett krångligt grupparbete. Är på blixtvisit hemma igen för att klockan ett återvända till skolan. Vi slutar klockan tre och det enda vi har är självskydd. Skönt. Får man ha lite träningsvärk imorgon. Funderade en snabb sekund på att stanna kvar på Iksu och köra lite styrketräning också, men Thomas mamma är och hälsar på så man bör vara en god medmänniska och vara social med vår långväga gäst.

Ikväll anländer en nyinköpt akustisk liten skönhet till mig. Det är dags att ta upp gitarreriet igen. Alldeles för längesedan jag ens höll i en gitarr nu. Imorgon hoppas jag på inte bara träningsvärk i kroppen utan även en såndär skön ovanhetsömhet i fingertopparna efter man gnuggat på stålsträngarna i några timmar.

Jag bör äta något innan självskyddet.

Sundsvall baby.

Det är en epidemi det här med bloggar. Är man nåt så bloggar man. Helst inte om sig själv. Man ska ha åsikter som väger och man ska vara smartrolig. Eller så ska man bli modebloggare.

Såg på något nöjesprogram på någon kanal någon dag härom veckan. En kvinna intervjuades och istället för att titulera henne med hennes yrke så stod det "Johanna Erikson - bloggare". Vad hände med "Johanna Eriksson - tandläkare". Det handlade inte ens om vare sig sätet, bloggar eller om henne som person. Ändå blev hon titulerad som bloggare. Men dåså. Då vill jag se fler "Johanna Eriksson - kattägare", "Johanna Eriksson - korsordslösare".

Min pojkvän Thomas fick kritik på sin blogg. En tjej tyckte att "för att vara journaliststuderande så skriver du inte särskilt mycket på din blogg, hur svårt är det att lägga upp Youtube-klipp en gång om dagen egentligen?"

Va? Ska man verkligen ha prestationsångest när man bloggar? Ska man inte få bestämma över vad som komma skall på sin egen blogg? Har Thomas någonsin gått ut offentligt med att nu jävlar ska jag skriva århundradets inlägg, jag är ju journaliststuderande? Hans blogg går väl ut på precis det innehållet vittnar om - han lägger ut roliga klipp för att dela med sig av det till de av hans kompisar som går in och läser bloggen. Det är väl hans val, och han ska inte få kritik på det.

Tycker jag.

Har också läst kommentarer på en annan blogg där det står "skärp dig, du skriver ju bara om hur synd det är om dig...skaffa ett liv!"

Och en tredje: "Du kan ju inte stava, sluta skriva!"

Men varför? Att man ens orkar lägga ner tid att fälla så korkade kommentarer är helt enastående. Om en person skriver om att man mår dåligt - varför skulle han/hon inte få göra det? Om en annan stavar fel - varför ska man klaga på det? Det är helt frivilligt att gå in och läsa en annan persons blogg. Gillar man inte det man läser, så kan man sluta läsa.

Hur som haver:

Är hemma i Sundsvall nu. Är ute med poliserna i Timrå och patrullerar. Otroligt roligt, otroligt trevliga människor som jobbar därute. Otroligt lärorikt. Än så länge har det varit ganska så lugnt. Ikväll jobbar jag dock 15-23 och då hoppas jag på lite med Bruce Willis-action.

Hade tänkt att avsluta med tre saker som gjort mig stolt, eller som hänt idag som jag blivit glad över (som Ann har uppmanat mig till). Ännu har det inte hänt så mycket idag. Men jag kan ta tre...faktiskt fyra saker jag blev glad av igår:

1. Jag gick på promenad med Selma och Exi (Sandras hund) igår, och det gick jättebra. Det blev jag glad över.

2. Jag hade ett långt och bra samtal med Johanna igår när vi sågs, det blev jag glad över. Hon kallar mig för sin storasyster, då känner jag mig stolt.

3. Jag, Staffan och Linn var och käkade pizza. Det var trevligt. Gjorde mig glad.

4. Jag fick ett par kängor av pappa, det gjorde mig glad och rik.

Over and out - Therese - hundpromenerare

Tenta baby.

Det var tydligen jordbävning här igår. Jag kände ingenting, jag tror jag är resistent mot jordskalvsskakerier. Jag kände inget när det hände i Sundsvall för några år sedan heller. Fast min dåvarande pojkvän och människorna på samma trottoar kände, och hörde, smällen och braket. Inte jag. Jag kanske har en superhjälteförmåga som gör att jag inte känner sånt. Skitbra. Helt värdelös superförmåga. Hade hellre haft osynlighetsförmågan, men det här blev kanske över.

Tenta om en timme. Jag känner mig ganska beredd tror jag. Det känns som om jag har hängt med helt okej-bra de här veckorna. Det visar sig om tre veckor när tentan är rättad.

Ut med hunden, cykla iväg och skriva tenta, hem och packa, hoppa in i pappas hyrbil, åka hem, äta middag med mamma och pappa. Vara hemma. En vecka. En. Vecka.

And I miss you....baby.

Jag saknar en massa för mig betydande människor. Jag ska försöka namnge alla:

Sandra min Sandra Sjödin
Jennie Andersson - med hela familjen
Mamma och Pappa Linde
Mormor och Morfar Olsson
Nils Conny "Ödlan och brorsan" Olsson
Jenny "Bettan/Peppe" Olofsson
Staffan "Jannemannen" Remes
HannahoJoeloJohanoFeliciaoFredrik (de är ju nästan som en person)
Sofie "Enligt mig varken Soffan eller Fiffi" utan mest Sofie Jacobsson
Klara Barbro Ingeborg Resare
Emma "MAMMAAAAPAPPAAAABAAAAARRRN" Ödlund
Victoria "Vicci" Carlquist
Ann "Ann" Hultman
Maria "långt borta" Gilpatrick
Johanna "Elis" Eliasson
Christian "HC" Edström
Nils "detärvarmt" Andersson

Nu har jag säkert glömt nån skitviktig. Ta inte illa upp - slå mig istället.

Jag vet inte varför jag var tvungen att sätta smeknamn på dem, men det kan ju vara roligare så. Har bestämt mig för att jag ska lyckas träffa alla tillgängliga parter när jag kommer hem nästa vecka. Skitbra.

Tjo vad det var livat i holken i lördags baby.

Jag och Thomas analyserade ett tag sedan den textraden djupgående. Den var säkert fyndig och väldigt fräsig när den kom, men jag vet inte riktigt om den håller fortfarande?

Hur går det med sjukan? Jodå, det är betydligt bättre men långt ifrån okej. Hostan har bara eskalerat. Egentligen är ju det är bra grej, man får bort all skit man inte ska ha i halsen. Jag önskar bara att det inte vore så jobbigt att ha hostan.

Kravlade mig iväg till skolan idag av två enkla anledningar:
1. lektionen var obligatorisk
2. lektionen började 8.15 och slutade 10.00

Vi hade bara etikforum idag. Vi diskuterade faktiskt ett råviktigt ämne: hur polisen ska uppträda vid s.k. "gatufester" som eskalerar ut i vilda demonstrationsjippon. Och varför jag kallar det jippon är praktiskt tagit att de som demonsterar och gör det ordentligt, utan att vara kåt på att slå ner någon eller krossa en fönsterruta vet hur man gör när man demonstrerar.

Jag har svårt att se de som bara går in för att maskera sig och gömma sig bakom luddiga åsikter som "jag hatar poliser och politiker" för att få klottra, krossa skyltfönster och kasta sten i huvudet på poliser som seriösa demonstranter. Pubertala småglin är vad de är.

Fast det kanske bara är jag som inte förstår att våld och hat leder till något bra.

Hur som helst. I ett fall: Göteborgskravallerna, blev det ett sjuhelsikes liv eftersom polisen ingrep alldeles för hårt. Våldet och förstörandet eskalerade och förödelsen var total. I för ungefär en månad sedan vid en "gatufest" (ESF) fick polisen order att vara passiva och inte ingripa. En taktik som slutade med kritik, naturligtvis, som menar att polisen inte gjorde något. Det blev inte sådan förödelse som i Göteborg, några skyltfönster krossades och det var ju de stackars butiksägarna som blev upprörda. Och det förstår jag.

Så vad ska man göra? Hur ska man bete sig? På en sida för en extremvänsterorganisation som deltagit på flera demonstrationer som urartat säger man "rör polisen oss kommer stan brinna". Så den kommer verkligen inte göra det om polisen inte kommer dit överhuvudtaget? Kommer det gå lugnt till om polisen inte ens visar sig i stan den gången? Vad är syftet med det? Varför skulle polisen röra dem om de inte gör något olagligt?

Självklart finns det rötägg på båda sidor. Kravallpoliser som har pumpat upp sig och bara väntar på tillfällen att använda batongen. Samtidigt som snorungen med maskeringen bara väntar på ett tillfälle att kasta en gatusten i huvudet på honom.

Kanske måste det in lagändring här. Alla har rätt till en åsikt, men till vilket pris? Att misshandla människor? Att förstöra skyltfönster så skattebetalarna (deras föräldrar) får betala ännu mer onödiga utgifter?

Det är en viktig diskussion. Framför allt när man ska representera ett yrke som måste agera vid såna här uppkomna situationer. Det är viktigt att diskutera vad polisen gör fel, gör rätt, borde göra om.

Något som också kom på tal är hur lätt det är att bli cynisk och förbittrad som polis. Man kommer alltid vara under lupp, både ovanifrån och från allmänheten. Man kommer kritiseras, hatas, spottas på, bråkas med. Inte alltid uppskattas för det jobb man gör. Då är det viktigt att hitta ljusglimtarna varje dag. Rikta in sig på de människor man kan hjälpa, intressera sig för människor. Klappa sig själv på axeln vid framgångar, och bita i lite extra vid motgångar. Man får inte glömma bort människan under uniformen. Man får inte bli en robot.

Dags att plugga.

Jävligt baby.

Sjuk och jävlig - det är jag.

Har varit vaken ganska noga räknat exakt hela natten. Hela förra veckan vaknade jag runt fyratiden och låg och vakade till halv sju när jag ska upp. Nu har jag som bekant blivit sjuk, igen, och fått en hosta som inte ger med sig. Inatt har jag hostat och hostat och hostat. Gav upp vid tretiden och tassade in till vardagsrummet och kollade på tolv avsnitt av Vänner. När Thomas vaknade så återplacerade jag mig i sovrummet, för att inte sova i ännu ett par timmar. Nu är klockan 13.30 och jag har officiellt sett gett upp.

Ska försöka få något gjort. Ska försöka plugga till tentan som är på fredag. Men jag kan nästan lista ut hur bra det kommer gå när jag fått noll sömn och bara hostar och hostar.

Jag förstår inte vad det är med mig och mitt immunförsvar. Jag är sjuk jämt. En polis kan inte vara sjuk jämt.

Jag känner mig faktiskt helt värdelös.

Dåligt läge baby.

Som att beställa mat i en drive-thru och de är på andra sidan som inte riktigt hör gissar sig fram till vad man ska ha. Så man får en överraskning, men man ids inte ändra utan tar tacksamt emot det man får i den fingrade papperspåsen.

Jag beställde god hälsa och mycket pengar.
- Men jag fick ännu en förkylning och ett jävla csn-lån som bara växer, med plusmeny.

Hur förkyld kan man bli? Svaret är jävligt jävla förkyld. Ursäkta mina svordomar men jag är ganska så irriterad på det här ensamma kalaset.

Men man överlever. Kan börja ranka mina förkylningar nu. Den här har lite mindre halsont men mera hosta och snuva. Och mera nysningar. Mera kletig i överlag. Eeew!

Igår sköt vi för första gången. Det var en annorlunda upplevelse. Gick till ungefär såhär: (mina tankar inom parantes)

En bit in på lektionen:

"Dåså, nu har ni hämtat ut era vapen, nu är det dags att skjuta. Jag tänker skjuta en gång först så ser ni hur jag gör..." "Korn och sikte, jag kramar avtryckaren sakta sakta och....."

P-A-N-G (.....)

Tystnad i hallen. Mångas glasögon immade igen när alla som hållit andan var tvingade att tjippa efter ett fräscht andetag.

"Er tur att testa, vi ska skjuta en och en". "Therese, redo för eld?"

-Redo! (AAAAAAAHHHHHHHH!!!!)

"Höjd beredskap" "En kula, skjut!"

(AAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHH!!!!!!!)

Så jag höjer pistolen, siktar och kramar avtryckaren sakta sakta sakta (AAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHH!!!!!!!).

Och ja: P-A-N-G!

(....) Här svettas jag ganska mycket under den skottsäkra västen och tänker inte alls. Men jag återkommer ganska snart till verkligheten:

"Bra, det där kändes väl bra?"

- Ja. (AAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!)

Andas andas andas. Det smäller omkring mig när de andra skjuter en och en. Efter det märkliga ruset och nervositeten har lagt sig lite kikar jag bort mot måltavlan. Jag har faktiskt satt den riktigt nära mitten. Det gick bra. Inget farligt hände. Jag har inte kastat iväg pistolen av ångest, obehag och rädsla. Jag håller den stadigt och säkert. Det kändes bra. Det kändes tryggt. Lärarna är fantastiska och hade rätt hela tiden: Det här var kul.

I nära tre timmar stod vi och sköt och man blev mer och mer van. Till slut kändes det riktigt behärskat. Avslappnat, men med behärskning.

Självklart har jag oerhörd respekt för vapen. Och jag hoppas för allt i hela mitt liv att jag aldrig någonsin ska behöva använda det när jag jobbar.

Gårdagen var ett rasande steg mot polisyrke. Det är på riktigt, det är allvar. Det är relativt nära nu.

Det var gårdagen det. Idag har jag suttit och skrivit anmälningar hela dagen. Vi får hitta på en massa egna namn när vi ska hitta på polispatruller och förundersökningsledare. Kanske till och med några bekanta slank med i mina anmälningar. Har en polispatrull med poliserna S. Remes och C. Edström. Jourhavande förundersökningsledare J. Olofsson samt vakthavande befälen S. Sjödin och S. Jacobsson slank också med.

Remes och Edström stoppade en misshandel där Olofsson beslutade om gripande av den misstänkte. De sprang också på en stulen bil där Sjödin beslutade om att ta DNA-analys av ett blodspår på en krossad rusa. Jacobsson beslutade om att beslagta ett slagträ som återfanns på platsen där en grov misshandel pågick. Bra jobbat mina vänner. Nu vet nu vad ni ska bli när ni blir stora.

Nu ska jag dricka pepsi och kolla på dr. Phil.

Safety first baby.

o Behandla alltid alla vapen som om de vore laddade
o Rikta aldrig ett vapen mot någon eller något du inte har för avsikt att beskjuta
o Håll fingret borta från avtryckaren tills dess vapnet är riktat mot målet
o Var säker på målet och omgivningen

Vapnets säkringar:

Hanens säkringsspår:
Förhindrar att hanen inte slår till på tändstiftet

Tändstiftsäkringen:
Förhindrar att tändstiftet slår på patronens tändhatt

Pistolen har fyra reglar:

L - Låsregel (låser fast manteln i stommen)
A - Avspänningsregel (slackar hanen från double action till single action)
M - Mantelspärr (hakar upp manteln i dess bakre läge)
M - Magasinspärr (frigör magasinet)

En måndag igen baby.

Egentligen har jag inte tid att sitta här, men jag tog mig nån minut. Det var skönt att sitta och andas lite innan jag ska trampa iväg till NBVH (Norra beteendevetarhuset). Vi ska gå igenom våra förhör som vi haft i veckan. På eftermiddagen har vi föreläsningar i etik och med någon från åklagarmyndigheten.

På onsdag är det dags att skjuta skarpt. Nästa fredag är det dags för tenta. Jag kan säga att jag är nervös för båda momenten utan att ljuga så mycket.

--------------

Nu är jag hemkommen. De två ovan nämnda föreläsningarna var inte jättespännande. Förhörsgenomgången var betydligt intressantare och roligare. Vår lärare drog en anekdot om när han drack för starkt vin och trodde sig såg lysmaskar och däckade i duschen på den tiden då det begav sig. Karln är 50+. Man ska dela med sig. Det tycker jag.

Just nu sitter jag och pluggar på pistoldelar och pistolsäkerhet. Ska gå bra det här med skjutningen på onsdag.

Idag sa Victoria att hon var stolt över mig, och Christian sa helt oberoende av henne att han tyckte att det var bra att jag gör det jag gör. Att jag gör det jag vill. Jag blev så himla glada av deras fina ord. Tänk vad ord gör!

Hösten är hemskt vacker. Men nu får vintern gärna komma så att det blir vår någon gång.

Schalgerbaren baby.

YEAH!!

Jag har funnit mitt mekka. Mitt kall.

Schlagerklubben. YES!

Som jag dansade igår har jag nog sällan dansat förr. Det som saknades där var en näve av mina älskade tjejer från svallen. Jag tror ni måste komma hit och uppleva denna eufori tillsammans med mig. I love the place. Stort, dansant och trevligt. Jag dansade oavbrutet mellan elva och två inatt. Helt ofattbart bra. Som en själslig orgasm. Fortfarande helt uppgiven, på ett bra sätt. Pangbra. Chefbra.

Idag är det höstbakis som gäller. Det är verkligen en massa höst ute, och det är höst inuti också. Så bra att jag fick en upplivad lördag så hösten fick kura sig längst bort och in för en kväll.

Ska inte sticka under stol med att jag är lite småtrött på skolan nu. Blir oerhört bra att komma hem till Sundsvall i över en vecka. Ladda upp med min familj och mina vänner. Även om jag ska praktisera på polisen och inte alls vila upp mig på det viset. Istället för att ha höstlov som de flesta som går i skolan så spenderar jag min lovvecka i baksätet på en polisbil. Det är iallafall något annat. Lite variation på paletten som kallas livet. Lite nyansskillnad. Lite distansskillnad.

Jag och karln ska bege oss ner på stan där vi ska inmundiga någon slags form av mat.

You're drowning - I'm running.

Alpha Bravo Charlie Delta Echo Foxtrot baby.

Nu rusar vi fram bland alla polisiära labyrinter. Vi tar oss igenom dem. Ibland hamnar jag i en avkrok och måste tänka om, börja om. Men det går till slut. Och råttam finner till slut osten. Bara man håller sig innanför linjerna så att säga.

Idag har vi haft första genomgången av polisens nya radiosystem Rakel. Treorna gick dock omkring och glänste över oss i sina fina uniformer medan vi i tvåan tryckte under en bit av ett hustak och fick stå och bokstavera märkliga ord i en radio. Vi hade roligare tror jag, trots väder och väldigt alldaglig klädsel. Det går som sagt framåt med utbildningen.

Medan somliga situationer bara går bakåt, bakåt och bakåt. Pang.

Hejdå.