Mycket har hänt, och mycket händer. Jag gick in och kikade lite på min gamla blogg-tid. Eller blogg. Jag vill inte kalla det blogg, för jag är då verkligen ingen bloggare. Jag har inget mer intressant att skriva om än mig själv och de mina och våran vardag. Ska man ha en blogg ska man väl vara en pumpande åsiktsmaskin och störa sig på människor och människors beteende och samhället på ett satiriskt tilltalande sätt.
Men det ska jag inte.
Jag fortsätter i min gamla anda och skriver elektronisk dagbok utan åtkomstskydd. Det tenderar till att bli en viss smidighetsfaktor när man skriver hur och vad man gör. Jag vet faktiskt några som är intresserade av en vanlig Lindes vardag, och de får bli lite uppdaterade.
Dessutom gillar jag att sitta och slentrianskriva. Varför inte låta andra läsa det, om de vill? Det gör inget. Jag har inget att dölja. Jag gillar att vara en öppen bok.
.
Tiden rinner onekligen nerför livets rännor, vilket innebär att det är sommar. Det är snart slut på asp-tiden. Det har ju hänt en del sen sist, men allt det där vet alla om. Jag med. Ny läga, nytt jobb, katt, ny stad, nytt liv.
Jag är inte bitter och nervös längre. Jag är inte gråtmild halva dagarna och jag svär inte lika mycket i ilska över mig själv.
Jag längtar till mycket, med förväntan nu istället. Istället för i panik och ångest. Jag längtar tills det att lilla Jenny föder sitt barn. Tills det att jag är klar med aspen. Tills det att jag får ro i kroppen genom att jag får vara med nån jag tycker om väldigt, väldigt mycket.
Många dagar som tillbringats i ledighet längtar jag till jobbet. Jag trivs riktigt bra. Med jobbet, med kollegorna, med livet.
Jag är snart vän med mig själv också.