Månadsskifte.

En månad har gått sedan vi pressade in allt jag ägde i en släpvagn och tuffade tur, utan retur, till Kalix. Sportfrågorna: Hur känns det? Har du landat?

Hur känns det?

Det känns. Känns väldigt bra. I början var det ett virrvarr av saker som jag mest definierade som ludd. Osäkert ludd. Jag satt i en ocean av flyttkartonger och frågade mig själv om hur jag egentligen tänkt. Men jag gillar det nya som jag skaffat mig häruppe. Jag gillar att ha en sambo. Jag gillar mina nya arbetskamrater. Och jag har förälskat mig i Norrbotten. Det är ett visst norrland här. Renar runt vägarna, rökt kött, bastu och dialekten. Mysigt. Sen att äntligen får ha det där hemma som man så gärna vill dela med den man tycker om. Inte hemma hos dig, 60 mil bort. Hemma hos oss, 60 mil bort.

Har du landat?

Jag jobbar på det. Jag har snuddat med hjulen i landningsbanan. Vissa dagar är jag fortfarande lite obekväm och tafatt. Särskilt när det gäller att hitta. Jag har så fruktansvärt dåligt lokalsinne, och det är en brist hos mig som verkligen kan få mig att känna mig som fem år. Jag hatar det till förbannelse. Och det där med att jobba på samma ort som man bor är också ovant. Annars så trivs jag som en pälsängel mellan två dammiga lakan.

Men ni ska inte tro att jag sitter här helt enkelt. Jag tänker på er varje dag, därhemma. Riktiga hemma. Jag saknar er, och jag ska försöka komma hem oftare än vad ni tror. Just nu var det nog ganska viktigt att jag har varit här en längre tid. Så jag inte kommer hem efter två veckor och bara längtar hem. Det känns som ett rätt val, även om det inte var meningen, att jag dröjde med att komma hem. Få lite perspektiv på det här livet innan jag sliter upp det och åker hem.

Oh, dramaqueen. Lägg av nu!

Näe, den 7:e April, är jag mer än redo att komma hem och kramas och härjas med er. Jag ska lyckas göra er leds på mig så ni bara blir galada åt att jag åker tillbaks sedan igen! :)