En milstolpe. Minst sagt. Den 14:e mars 2011 klockan 19:10 åt Therese sin första palt någonsin ever. Jag har aldrig smakat palt. Aldrig varit nära palt. Inte för att jag faktiskt ens ägnat palt en enda tanke om jag ska vara ärlig. Självklart kom detta till min pojkväns, och fem sekunder senare, alla mina kollegors kännedom. Och blickarna jag fick. Viskningarna som gick bakom min rygg i korridorerna. Oacceptansen gentemot den (som min pojkvän kallar det) "kulinariskt efterblivne". Inte alls bra. Trängd in i ett hörn av skam. Paltskam.
Oerfaren och bortgjord.
Så att efter detta ständigt återkommande men dock Norrbottniskt försvarliga oförskämdhet mot den som ännu ej inmundigat palt så hände det. Lika plötsligt som en BigBrother-förlovning: Jag blev bjuden på palt vid ovanstående nämnda tidpunkt. Lika anspråkslös som färglös låg den där på min tallrik och ville bli äten med sylt och smör. Och den fick som den åtrådde.
Det var ju gott. Och jo, jag är fortfarande mätt i paltkoma.
Förutom palten så är det inte så mycket nytt på Nordfronten. Vi har fått hem vår nya soffa som är helt fabulöst stor och trevlig. Och så har Selma tagit sin halvårliga skepnad som Paris Hilton aka surlöphunden. Hon står i sina trosor och flåsar och är sjukt sur.
Jag längtar efter er som älskar mig.