Nej.

Nu skriver jag inget mer på ett tag. Får se om jag kommer tillbaks.

Puss.

3 års resande.

-Var det bra så?...På summan? Tack själv! Hej hej! Tjugotre och femti. Var det bra så? På summan? Tack själv…

Man kan säga att mitt arbete är av den monotona arten. Jag är tjugo år och sitter i kassan på ett Ica i stan. Med det kan man nästan säga att livet står still. Men man ska vara glad att man har jobb idag, säger ju både föräldrar och arbetslösa vänner. Jag vet inte jag. Mitt jobb är förmodligen det minst roliga i hela världen. Eller i alla fall i min egen värld. Dag ut och dag in sitter jag här. Är trevlig på låtsas. Det värsta är stamkunderna som ser fel i allt. En skäggig och ganska tjock man kommer in varje dag. Så fort jag ser honom i entrén så får humöret sig en törn. Jag vet att han kommer handla av mig, har slutat hoppats på annat, och jag vet att känslan som växer inuti mig inte är av den goda sorten. När han står i kön så låtsas jag så länge som möjligt att han inte existerar över huvud taget. Men när det är hans tur så kan jag inte göra annat än att gråta högt inombords.

-Det står tre och nittio på skylten, säger han på sitt äckliga och uppmanande sätt. Han pekar på den lilla rutan där fyra och nittio lyser med gröna siffror. Han tittar på mig och ler, och pillar på lappen med sina stora, gråa, fingrar. Bara sådär som han kan. Ett sånt där ”nu ska då få” leende. Jag använder mitt ”egentligen vill jag skrika och kasta saker på dig men jag vill inte få sparken-leende” mot honom. Jag tar ett andetag och kramar hårt pennan jag suttit och rullat mellan fingrarna ett tag.

- Det måste ha blivit fel vid tryckningstillfället. Jag ska säga åt ansvarig direkt. Självklart ska du få den för det pris som uppgavs på skylten, svarar jag så vänligt jag kan. Jag måste bita mig i kinden för att inte svära högt.

-Så bra, säger den skäggiga herren och skrattar till, betalar och går. Jag skriker åt honom, svordomar som jag aldrig skulle drömma om att uttala högt, fast bara i mitt eget huvud. Och mer spänning än så finns inte i min vardag.

Jag drömmer om att en dag bli polis. Egentligen vet jag inte vart jag fått den idén ifrån. Jag kommer aldrig klara av att komma in, även om jag verkligen, verkligen vill.

...

Skrivet för snart fyra år sedan när jag var arg och ledsen och som mest trött på Icalivet. Och vad säger man: allt går om man verkligen verkligen vill. :)

Countdown.

- 73 dagar till examen
- 75 dagar till Egypten
- 82 dagar till aspiranten

Mätt och lite smått kissnödig.

Har precis käkat kycklingfilé och potatisgratäng. Mycket nöjd mage efter detta.

Har haft en svinskön helg hemma, men halloweenigheter och trevligheter! Jag älskar att klä ut mig! That's the shizzle. Tänkte, innan jag måste springa iväg och tömma lillblåsan, dela med mig av fem saker som lyser upp vardagen:

1. Bio - att gå på bio en vardagskväll höjer verkligen dagens kvalitet några snäpp.
2. God mat - att lyxa till det med finkäk såhär en måndag, känns riktigt bra.
3. Lite hemma-spa - Lägga en ansiktsmask, färga håret, ta ett skumbad eller skämma bort sig på annat liknande sätt bringar lite glamour mellan tv4-nyheterna och räkningsbetalandet.
4. Handla nåt fint - blir man lite gladare av.
5. Få snigelpost - alltid lika uppskattat med tyvärr nästan helt bortglömt.


Jag ska börja skriva mer brev - riktiga brev. Det kanske dimper ner nåt när du minst anar?

Söndag.

Okej, nu är det söndag igen. Veckorna bara dånar förbi och man hinner inte riktigt ikapp. Vädret är klapptråkigt och tv:n bjuder inte på något som kittlar intresset. Vintertid - igen. Snart är det jul och poff så är man 40 och sitter i en sleten kåk och tre snoriga ungar och undrar vad fan det var som hände...

Nej, man ska inte vara så cynisk. Livet är helt okej när man tänker efter. Jag är snart färdigutbildad, har fått en anställning och det senaste tillskottet till livets kryddning är att jag och Sandra drar till Egypten en vecka innan jag börjar jobba. Riktigt, riktigt nice.

Som många vet har jag en växande flygrädsla, och den ska jag bota genom att helt enkelt face the fear och sätta mig på ett plan. Det här har liksom kommit upp från ingenstans och jag vet att rädslan är helt orationell, och därför ska jag helt enkelt bara göra det.

Nog om det. Lämnar av med en lista på saker som stör mig:

1. Sladdar som ligger och syns och är fula och ivägen.
2. När man råkar peta sig själv i ögat/biter sig i tungan/kinden/läppen. Man har ingen annan att vara arg på än sig själv.
3. Dukar som ligger ojämnt fördelat över bord och tavlor som hänger lite, lite, lite snett på väggen.
4. Särskrivningar och hybridstycken.
5. Löklukt.

Nfyyyyhhht.

Min näsa låter som beskrivits ovan. Den ger inte upp den där herr Nästäppa. Jag låter honom hållas, för snart kommer ett vräkningsbesked i form av Otrivin nässpray.

Imorse vaknade jag långt innan tuppen ens hade gått och lagt sig: 05.00. Kunde bara inte somna om. Hade nässpraysbrist och en förbannad nässpraysabstinens. Klev upp och klickade in på blocket - fann en lägenhet i Härnösand av intresse. Härnösand tänker du, Kramfor sa du väl? Jo, men min karl vill inte bo i Kramfors. Och jag vill heller inte bo i Kramfors. Säkerligen är det inget fel på Kramfors så....men....jo. Jo, det är det. Det får bli Härnösand. Då bor vi mittemellan. Då är det jämnt. Hur som haver; mailade och frågade om det var okej med husdjur. I mailet stod "så länge det inte är en elefant så...." Skojfriskt sådär. Jag gillar när man kan skojas fast det gäller viktiga saker. Blir inte lika uppstyltat då på något vis.

Jag har tenta på lördag, så nu är det lika som bra att jag tar tag i böckerna och pluggar.

Slut kom.

Ja hej.

Igen.

Har varit ett litet uppehåll; det har varit en massa sommarlov och flytt och skolstart som har haft prio ett. Men nu är jag tillbaka för er som bryr sig. Skönt är att skriva om dagarna ändå.

Nu står landet såhär:
Har börjat i termin 4, ska göra aspiranten i Kramfors, har stukat foten (som fortfarande inte är bra) är skräckinjagande förkyld. Har börjat intressera mig för hästar tack vare att jag mått som skit. Nu mår jag mycket bättre än skit, och det känns jävligt bra. Pang.

Just nu bor jag och Thomas på 20kvm i Mariehem i Umeå. Det funkar faktiskt bra, även om det inte riktigt är optat för ensamtid. Men det gör inget, för vi har blivit äckligt gosiga av det här när vi måste. :)

Jag tänkte att termin 4 blir min termin, min revansch. NU JÄVLAR! Som man säger. Har fått en bra ny klass, och en mycket trevlig basgrupp. Jag ser bara positivt på det hela. Nu väntar tretusen olika examinationer igen, men det ska jag klara av. Det ska jag bara.

Längtar till aspiranten, längtar till en lägenhet, längtar efter Presley: min och Thomas katt som just nu bor tillsammans med Sofie och Jimmy. Jag kan inte tacka Sofie nog för att hon har tagit sig an Presley åt oss. Jag är dig evigt tacksam och är skyldig dig stort!

Nu ska jag återgå till att göra ingen som helst nytta alls faktiskt. Har varit så hela helgen i hopp om att bli FRISK!

Yes.