3 års resande.

-Var det bra så?...På summan? Tack själv! Hej hej! Tjugotre och femti. Var det bra så? På summan? Tack själv…

Man kan säga att mitt arbete är av den monotona arten. Jag är tjugo år och sitter i kassan på ett Ica i stan. Med det kan man nästan säga att livet står still. Men man ska vara glad att man har jobb idag, säger ju både föräldrar och arbetslösa vänner. Jag vet inte jag. Mitt jobb är förmodligen det minst roliga i hela världen. Eller i alla fall i min egen värld. Dag ut och dag in sitter jag här. Är trevlig på låtsas. Det värsta är stamkunderna som ser fel i allt. En skäggig och ganska tjock man kommer in varje dag. Så fort jag ser honom i entrén så får humöret sig en törn. Jag vet att han kommer handla av mig, har slutat hoppats på annat, och jag vet att känslan som växer inuti mig inte är av den goda sorten. När han står i kön så låtsas jag så länge som möjligt att han inte existerar över huvud taget. Men när det är hans tur så kan jag inte göra annat än att gråta högt inombords.

-Det står tre och nittio på skylten, säger han på sitt äckliga och uppmanande sätt. Han pekar på den lilla rutan där fyra och nittio lyser med gröna siffror. Han tittar på mig och ler, och pillar på lappen med sina stora, gråa, fingrar. Bara sådär som han kan. Ett sånt där ”nu ska då få” leende. Jag använder mitt ”egentligen vill jag skrika och kasta saker på dig men jag vill inte få sparken-leende” mot honom. Jag tar ett andetag och kramar hårt pennan jag suttit och rullat mellan fingrarna ett tag.

- Det måste ha blivit fel vid tryckningstillfället. Jag ska säga åt ansvarig direkt. Självklart ska du få den för det pris som uppgavs på skylten, svarar jag så vänligt jag kan. Jag måste bita mig i kinden för att inte svära högt.

-Så bra, säger den skäggiga herren och skrattar till, betalar och går. Jag skriker åt honom, svordomar som jag aldrig skulle drömma om att uttala högt, fast bara i mitt eget huvud. Och mer spänning än så finns inte i min vardag.

Jag drömmer om att en dag bli polis. Egentligen vet jag inte vart jag fått den idén ifrån. Jag kommer aldrig klara av att komma in, även om jag verkligen, verkligen vill.

...

Skrivet för snart fyra år sedan när jag var arg och ledsen och som mest trött på Icalivet. Och vad säger man: allt går om man verkligen verkligen vill. :)

Countdown.

- 73 dagar till examen
- 75 dagar till Egypten
- 82 dagar till aspiranten

Mätt och lite smått kissnödig.

Har precis käkat kycklingfilé och potatisgratäng. Mycket nöjd mage efter detta.

Har haft en svinskön helg hemma, men halloweenigheter och trevligheter! Jag älskar att klä ut mig! That's the shizzle. Tänkte, innan jag måste springa iväg och tömma lillblåsan, dela med mig av fem saker som lyser upp vardagen:

1. Bio - att gå på bio en vardagskväll höjer verkligen dagens kvalitet några snäpp.
2. God mat - att lyxa till det med finkäk såhär en måndag, känns riktigt bra.
3. Lite hemma-spa - Lägga en ansiktsmask, färga håret, ta ett skumbad eller skämma bort sig på annat liknande sätt bringar lite glamour mellan tv4-nyheterna och räkningsbetalandet.
4. Handla nåt fint - blir man lite gladare av.
5. Få snigelpost - alltid lika uppskattat med tyvärr nästan helt bortglömt.


Jag ska börja skriva mer brev - riktiga brev. Det kanske dimper ner nåt när du minst anar?