Månadsskifte.

En månad har gått sedan vi pressade in allt jag ägde i en släpvagn och tuffade tur, utan retur, till Kalix. Sportfrågorna: Hur känns det? Har du landat?

Hur känns det?

Det känns. Känns väldigt bra. I början var det ett virrvarr av saker som jag mest definierade som ludd. Osäkert ludd. Jag satt i en ocean av flyttkartonger och frågade mig själv om hur jag egentligen tänkt. Men jag gillar det nya som jag skaffat mig häruppe. Jag gillar att ha en sambo. Jag gillar mina nya arbetskamrater. Och jag har förälskat mig i Norrbotten. Det är ett visst norrland här. Renar runt vägarna, rökt kött, bastu och dialekten. Mysigt. Sen att äntligen får ha det där hemma som man så gärna vill dela med den man tycker om. Inte hemma hos dig, 60 mil bort. Hemma hos oss, 60 mil bort.

Har du landat?

Jag jobbar på det. Jag har snuddat med hjulen i landningsbanan. Vissa dagar är jag fortfarande lite obekväm och tafatt. Särskilt när det gäller att hitta. Jag har så fruktansvärt dåligt lokalsinne, och det är en brist hos mig som verkligen kan få mig att känna mig som fem år. Jag hatar det till förbannelse. Och det där med att jobba på samma ort som man bor är också ovant. Annars så trivs jag som en pälsängel mellan två dammiga lakan.

Men ni ska inte tro att jag sitter här helt enkelt. Jag tänker på er varje dag, därhemma. Riktiga hemma. Jag saknar er, och jag ska försöka komma hem oftare än vad ni tror. Just nu var det nog ganska viktigt att jag har varit här en längre tid. Så jag inte kommer hem efter två veckor och bara längtar hem. Det känns som ett rätt val, även om det inte var meningen, att jag dröjde med att komma hem. Få lite perspektiv på det här livet innan jag sliter upp det och åker hem.

Oh, dramaqueen. Lägg av nu!

Näe, den 7:e April, är jag mer än redo att komma hem och kramas och härjas med er. Jag ska lyckas göra er leds på mig så ni bara blir galada åt att jag åker tillbaks sedan igen! :)

Vakenlördag.

Bjuder först och främst på en ganska nöjd hund. Då det bara är att traska en 50 meter från dörren så breder sig världens bästa lekplats för min hund ut sig: En snötäckt äng och..ja...hon behöver egentligen inte så mycket mer för att bli helglad. Köra ner nosen och rumla runt i snön. Få springa efter en snöboll som helt lämpligt en medföljande matte kastar. Perfa.

Kylan har ju märkts av en del. Det har legat runt -30 i två veckor nu, så jag tycker att det räcker. Det får fan vara bra. Jag säger stopp. Jag vet att det är Norrbotten, som ligger sjuhelsikes långt upp, men....kära nån. GE SIG! Det behöver inte vara TRETTIO MINUSGRADER. Jag fattar att det är ett vinterland. Det räcker med -20. Alldeles ypperligt.

Jobbet går fint. Man kommer som in mer och mer i rutiner och sånt. Man lär sig verkligen nya saker hela tiden och varje dag. Och fortfarande så är jag nöjd med arbetskamraterna som bidrar till en god trivsel för min del.

Ikväll däremot är jag speciellt osugen att jobba. Jag har varit sjukt trött och seg hela dagen och hur mycket jag än inte har gjort ett skvatt eller hur mycket jag än har vilat idag så känner jag mig bara helt outsövd och supersupersupertrött. Och ska på det vara vaken i många timmar till. Men. Det är bara att tagga till och skärpa ihop sig. Ska lösa av Tobias. Vi kommer jobba om varandra nu så vi kommer väl ses på måndagkväll nästa gång, förutom ett hej/hejdå på jobbet då. Självklart är det fortfarande tusen gånger bättre än att ha hela Norrlandskusten mellan oss.

Nej. Nu måste jag allt börja skrapa iväg mig till jobbet.

Öga för öga, övertid för övertid.

Nu sitter jag här då. I Kalix. Hemma hos mig och min sambo. Vuxet. Äter en slags bananaskidgodis för att kompensera för det där vuxna. Det är alltid skrämmande att upptäcka att man småputtas in emot det vuxna...DET VUXNA. Jag är ganska bra ändå på att undvika det. Äta på godis, titta på komedi, ha låg humor. Glida runt i turtleströja.

Nåväl: Kalix var det. Hur går det och hur känns det? Jodå. Än så länge har jag inte hunnit känna efter sådär supermycket. Det känns skönt att inte ha den där stressen över att jag måste åka hem och bort från Tobias. Sitta nio timmar på Kustbussen är inte det mest underhållande jag varit med om. Det där att vi aldrig haft en vardag i mer än några dagar per månad. Det är skönt att mina grejer finns här där hans grejer också finns.

Selma och katten P verkar trivas rätt fint. Min katt är däremot oerhört skeptisk till snö, nu när jag tänkt att hon ska få vara utekatt. Det är ju liksom katternas löneförmån, att bli utekatt efter så lång tid inomhus. Hon tar en minut i taget kan man säga. Med endast tre tassar i marken per gång.

Idag har jag äntligen fått väck mina kartonger som har varit uppställda som ett fort i vardagsrummet och i köket. Nu är det riktigt mysigt här.

Imorrn jobbar jag mitt första riktiga pass. Har mest dragit runt veckan som var. Har dessutom hunnit besöka Överkalix, Pajala och Jokkmokk. Det ser helt orimligt overkligt ut i skrift, men det är liksom så långt borta jag är. Snart är jag dock hemma och hälsar på.

Dags att gå och lägga sig. Tobias fick jobba över. Och jag som satt här med tända ljus (som i en romkom, när den besvikna flickan får blåsa ut ljusen och hälla tillbaks vinet i flaskan...) och smågodis och var så jättenöjd över att jag har städat till och gjort fint och fått upp tavlor och skulle vara världens mysigaste flickvän...menne....det gick ju i stöpet. Är dock inte det minsta irriterad eller ledsen. Det kunde varit jag. Ganska skönt att man har samma jobb. Man kan aldrig bli putt för att den andre måste jobba över. Man vet hur det är.

Apropå jobb: Jag saknar verkligen mina kramforskollegor. Jag hoppas ni har det bra. Däremot så tror jag ändå att jag kommer få det fint på kollegefonten här uppe också. Det gillas!

Nu gick luften helt ur mig.

Therese måste sova nu, innan hennes ögon går i kors.