Som ost och kex baby.

När jag slår igång min dator så drar sig klockan på skrivbordet fram till rätt tid från den tid jag slog av datorn senast. Då ser man ganska tydligt att dagarna dundrar fram och förbi och bort för att aldrig komma tillbaks igen. Det här är min första och sista sista september tjugohundraåtta någonsin. Din också. Och alla andras. Någonsin. Man blir stressad för mindre.

Idag har jag tillbringat dagen med straffrätt, träning på Iksu och en långpromenad rund Nydalasjön med sällskap av kameran och hunden. Vackra färger måste sparas.

Fastnade vid en dokumentär om Stalin. Den gamle skojaren.

Måste också dela med mig av en liten oro jag har: jag tror att glassbilen vill åt mig. Var jag än befinner mig i Umeå så hör jag glassbilen - på avstånd. Plingelinget blir fördröjt och ganska otäckt klingande då. Likt en King-film.

Jag och Thomas ska äta ost och kex nu. Han gav mig blommor i torsdags. Så jag älskar min blondrufsiga och romanstiska karl!

Ost, kex och cops. Yes.