Them drugs.

Klockan visar allt för tydligt att det är tidig morgon och det är dags att ta tag i dagen. Alldeles snart, menar jag. Måste vakna till först, låta sömnen halka ur kroppen lite.

Narkotikatenta klockan 13. Bilfärd hemåt runt 14. Måste: svänga förbi Umestan och hämta mina kängor ur mitt skåp. Appropå mitt skåp:

Vår termin har ju redan tidigare blivit lite åsidosatt då vi fick vänta ett halvår längre än vanligt för att få ut våra uniformer. Uniformen har vi numera fått ut, så på den fronten är allt klappat och klart. Nu är vi dock den enda terminen som måste samdela omklädningsrum killar/tjejer när vi ska byta om från civilt till uniform. Man får se det till vår fördel antar jag. Vi blir som en enda stor familj. Inget att hymla om, eller skämmas för.

Vi slipper ju duscha tillsammans åtminstone.

Pappa kommer ensam och hämtar mig efter tentan. Jag gillar att åka bil med pappa, ensam. Med mamma i bilen blir det alltid så....himla planerat. Hon går upp i sömmarna om hon inte får bestämma när det ska fikas och när det ska tankas och var vi ska stanna och hur vi ska köra. Med pappa blir det mer som det blir. Och vi kan prata om mamma. Det gör vi ofta, jag och pappa. Jag tror att vi, och främst pappa, behöver det. Så man orkar. Mamma är inte easy going direkt...

Mina fönster vittnar om att det är fint väder. Soligt. Inte för kallt. Skönt.