Det står sig - sa flickan.

Vi sprang idag. En himla massa fort och långt och uppför. Tänk att jag orkade med att springa, jag är så otroligt nöjd med mig själv. Har firat idag också, med nudlar och tonfisk.

Jag är ju verkligen inte på innelistan just nu:

- Långförhållande
- Ska bli snut
- Tittar på Dr Phil
- Bär ryggsäck till skolan

Idag hade jag verkligen, till råga på detta, ett stort faishon no-no on the gång:

Eftersom vi skulle springa idag så packade jag ner vardagskläderna i ryggan och handduk och sådant man behöver för att träna och duscha och allt sånt. Självklart glömde jag dra med mig andra skor och wn annan jacka än mina gympaskor och min träningsjacka. Tighta jeans och vanliga (verkligen gympa) gympaskor till det. Såna där gympaskor som har nån bubbla i sig som gör att man springer mjukare. Till jeans. Till tighta jeans. Det är verkligen det fulaste som finns ever enligt min åsikt. Jag såg verkligen ut som Björn Gustavssons roll "Benjamin". Och träningsoverallsjacka på det. Jag gick och skämdes hela vägen från skolan till bussen.

Det här får vara mitt bidrag till modebloggens skörd. Såg där i en sekund min chans att klösa mig in på innelistan, men eftersom det var jag själv som gled omkring klädd på det vulgärt fula vis jag nu gjorde, så får jag bara skämmas. Och skämmas lite till.

Dagens svenska:

Det regnar när jag, och kanske tio personer till, står och väntar på bussen. I min telefon har jag Thomas och han får hålla mig "sällskap" medan jag väntar på buss 5. Jag nämner, med flit, högt att "Jag är jävligt svensk nu, det regnar men jag står fortfarande utanför busskuren för det sitter ju redan tre personer där..." Tycker att jag är lagom fyndig.

När jag avslutat mitt samtal ser jag att dessa tre i busskuren har utökats till tio blöta, sura svenskar som lider av deras gemensamma drunknad i pinsam tystnad. De tittar på mig som om det är mitt fel att de måste trängas där nu bara för att jag dömde ut Svensson. De vill nog att jag ska säga att jag bara skojade. De sitter där och bevisar vilka fruktansvärt sociala människor de egentligen är, och de vill inget hellre än att jag går fram och berömmer dem.

Tror jag att de tänkte, i deras tysta gemenskap.

Då blev jag utfryst. Jag blev den där typsiska svensken som inte vill trängas med andra människor. Som får stå i regnet. Med gympaskor, som man springer mjukt med, och jeans.