Life it seems to fade away...

Metallica - mina gammhjältar.

På polisfronten intet nytt, ty jag är sjuk. Feber, halsont, snuvig, nysig, hostig, yrig...you name it. Är ju ganska trist nu såhär in på utbildningen, men jag hade iallafall turen med mig att vi i vår grupp varken hade lektioner igår eller idag. Så då kommer jag bara missa högst två dagars lektioner. Det känns bättre för samvetet.

Något som inte känns bra för samvetet är att jag inte har mat. Måste kravla mig ner och köpa lite sådant. Men det är ju så förbaskat långt när man är sjuk. Det är minst 100 mil till Maxi när man är sjuk. I vanliga fall är det kanske bara en och en halv kilometer. Men nu är det inte vanliga fall. Nu är det sjuka fall.

Har kommit på mig själv med att skriva ovanligt korta meningar när jag skriver på min blogg. Kanske är det för en slags konstnärlig nyans. För att vi pratat om det på lärarutbildningen. Att konstnärer och författare ibland kortar av en mening med punkt istället för komma. För att göra det mer dramatiskt. Och att börja med och, men och såna bisatsinledare kan vara ännu mer crazy. Ännu mer dramatiskt. Förstår du?

Igår diskuterade jag och en blivande kollega döden, och att det kanske inte är det lättaste att vara spouse till en polis. Alltså att en polis, som alla andra yrkeskategorier, vill komma hem och lätta sitt hjärta lite för sin livskamrat. Kan inte vara det lättaste att vara den som faktiskt inte valt att leva mitt upp i all jämmer och elände och blod och död och olycka. Hur gör man då? Ska man hålla det inom sig? Eller ska man bara anförtro såna saker åt sina kollegor? Svårt det där...

Den dagen är ju ett tag bort, men ändå alldeles inom räckhåll. Det är bara två år dit.

Nu kan jag inte dra ut på det mer, jag måste gå iväg och handla.