Känslor.

Alla dessa känslor.

Måste ta en emotionell paus från mitt packande. Jag har redan hunnit bryta ihop två gånger; innan jag tog mod till mig att packa och när jag kikade in i min garderob som är skrämmande tom efter jag tagit med nästan alla mina kläder. Jag förstår inte hur det här ska gå egentligen. Bra, hoppas jag, men jag som har sån outhärdlig separationsångest har lite svårt för detta.

Jag är otroligt glad och lycklig över själva utbildningen, absolut. Skulle inte kunna stanna hemma och kasta bort en sån chans för att sitta och uggla på Norrporten. Absolut inte. Men just idag känns det väldigt tungt. Från och med imorgon kommer jag vara Umeå-bo till större delen, i två år. Det är ganska stort. Jag måste försöka tänka på hur fort två år faktiskt går.

Jag och Thomas har redan varit förlovade i ett år, vi har snart varit tillsammans i tre år. Det har gått fort. Första gången jag träffade Hannah var i Maj förra året. Det har snart gått ett år sedan dess. Det har gått fort. Selma fyller två år i sommar. Det har gått fort. Nyss gick jag ju i gymnasiet. Det är alldeles jättemånga år sedan jag gick i gymnasiet. Det har gått fort.

Kontentan av detta: Jag har kommit på min drömutbildning. Där ska jag gå i två år. Första året kommer vara det nya och spännande. Det andra året kommer vara det sista innan jag tar min polisexamen. Så det kommer nog också gå fort. Vips säger det bara.

Men just precis nu är det svårt att tänka så. Nu tänker jag bara på allt jag kommer att sakna. Jag kommer framför allt att sakna att sova med någon man tycker om som ligger och snarkar bredvid. Suck.

Nej, nu måste jag ta mig i kragen igen. Har en massa att göra. Samtal som ska ringas, brev som ska postas och mer som ska packas.