Kluns.

Jag har förlorat mitt etui med kort som är viktiga. Jag vet att det ska finnas i lägenheten. Någonstans. Imorse letade jag överallt utan resultat. Jag tänkte leta ännu en gång bara för att förvissa mig om att det inte finns här. Men det SKALL det göra. Äh.

Idag har vi haft stadskörning. Vi har fått turas om att vara chaufför och bisittare (som läser kartan och sköter radion). Det var faktiskt roligt. Skönt att man kopplar in bilkörning och radio så man får öva på det innan man kastas ut i skarpt läge.

Min klasskamrat Marie har haft in sin häst till veterinären för att ta lite blodprover. Idag ringde veterinären och berättade att posten hade tappat ut proverna på vägen så nere i Skara fick de bara ett tomt kuvert utan blodproverna. Och det här är andra gången samma sak händer för Marie. Maximal otur. Så...Jag erbjöd henne min hjälp att ta med hästen tillbaks till veterinären. Nu sitter jag, nyäten, och väntar på att hon ska höra av sig så ska jag åka med henne och hämta hästkraken.

Jag måste säga att jag är jävligt hästvan för att inte ha ett endaste intresse av dem. Har i stort sett vuxit upp med hästar men det har aldrig blivit det där....det där speciella som en del tjejer får när de är med hästar. Den där lilla tindrande looken som skriker H-Ä-S-T! Men det är inget fel på dem heller. De är fina att titta på och mysiga att vandra i skogen med.

När jag var liten var jag svinallergisk mot hästar. Och pälsdjur. Men så spenderade jag i stort sett varje dag i veckan (om inte Sandra var hemma hos mig) hemma hos Sandra. Som har massor av pälsdjur och djur överhuvudtaget. Jag bodde större delen av året i stallet. Och i hagen. Och lekte vi inte med/hos hästarna så lekte vi bland hundarna och katterna. Jag hade astmaanfall så fort jag kom hem, och mamma ville inte att jag skulle tillbringa min tid hos Sandra i stallet. Men då tillbringade jag ännu mer tid med Sandra i stallet. Istället (höhö). Rebell som man var när man är 10.

Detta gjorde dock att min astma gick över och jag har sällan känt av något när jag är tillsammans med pälsdjur nu. Och det tackar jag ödmjukast familjen Sjödin för. :)

Nu är ju Sandras familjs hästar kanske de snällaste och tålmodigaste hästarna som lever på jorden. Med tanke på att odygdingarna Therese&Sandra ofta använde dem som någon slags rekvisita i sina lekar.

Nu blev det här helt appropå ett inlägg om hästar. Det var ju inte meningen.

Eh. Just det.