Svartsjuka.

Denna oliderliga sjukdom som förstör så mycket. Jag har faktiskt inte varit i närheten av svartsjuka under de senaste åren (herrejistanes....ÅREN!!?...jag är verkligen i ett långförhållande) tillsammans med Thomas. Häromdagen knackade den på lite försynt. Den ville komma in och hälsa på. Heja lite. Kolla hur det stod till:

"Kolla, vilken cool tatuering Madde har på sig och sin hund.." Säger Thomas och snurrar på datorn och på skärmen ser jag bara en tatuering (som visserligen var ganska roligt utförd), ett stycke blondrufsigt hår och ett bar jättebaloobas som glänste på en såndär bild såna tjejer tar på sig själva och drämmer på med en gråskala och något porrigt glow i photoshop. "Mmhmmm.....muttrar jag ,tyst tyst tyst tyst, det räcker så säger min hjärna när min glappa pärleport till mun säger följande: "Jag har lite svårt att se tatueringen för alla bröst som tar upp skärmen...." Och då säger Thomas det killar inte får säga till sina svettiga, krutstänksbefläckade polisstuderarflickvänner "Ja, men hon är ju modell...det är ju en modellbild!"

Fantastiskt kul för henne du.

Hur som helst. Igår blev jag liiite svartsjuk över det där igen. Men nu är jag inte det längre. Herrejesus. Jag vet att jag är bättre än alla blonda baloobadunder som finns. Sådeså!

Egentligen var det inte detta jag skulle ta glida in på, menne....Lite kul att nämna. Det jag skulle komma in på är hur det kunde vara förr. När man var ung och dum och fruktansvärt svartsjuk. När pojkvännen ska festa med sina kompisar. Och man ska vara hemma själv. Det där att ligga uppe hela natten för att se till att han verkligen går hem till sig och sover. Det där med att vara uppe och ringa varannan kvart och "bara kolla hur det är" (jo tjena...). Det där när man hör en tjejröst i bakgrunden och innan karln ens hinner förklara vem det är så har man kommit på minst tre olika anledningar till varför hon är en riktigt total slinka. Ja jesus. Det är så man skäms när man tänker tillbaks på hur det en gång var.

Jag antar att det är ren och skär osäkerhet. Rädsla. Ett självförtroende som skrapar tårna i den slammigaste botten.

Det är bra. Det är fint att bli vuxen ibland. Man blir rationell. Svartsjukan hör till det förflutna. Men ibland knackar den på. Den vill ju "bara kolla hur det är".