Hejdå helg, hej döden.

Jag har haft en riktigt bra helg. Åtminstone från lördagen räknat. Sofie har varit här och hållit mig sällskap. Vi har ätit och fotat och tittat på tv och somnat framför tvn. Och tittat på en lite för läskig skräckfilm. Som tur är så dela vi samma hatkärlek till skräckfilmer. Vi blir så rädda så vi knappt vågar andas, men ändå måste man se. Så där satt vi i min säng, med våra näsor nerborrade i varsitt täcke, och med ljudet ömsomt sådär så man måste anstränga sig för att höra och ömsomt alldeles tyst eftersom filmen blev så läskig. I like!

Mirrors heter den. Tips för den som gillar att bli skrämd.

Jag ville inte att Sofie skulle ha åkt hem. Hon skulle ha stannat här och jag skulle ha skolkat hela veckan så hade vi kunnat titta på mer skräck och ätit mer goda saker.

Men allting tar ju tristsamt nog slut. Helgen och livet.

Bo dog igår. Min mormors systers man. Min mammas kusiners pappa. Mina tremänningars farfar. Jag skänker en liten tanke till Ann, Lola, Weronica, Billy, Tommy och övriga familjemedlemmar.

Det är så märkligt det där. Att en människa bara slutar finnas. Igår fanns Bo, sen slutade han med det. Han som funnits alltid. Alltid i huset bredvis mormor och morfars. Alltid i sin trädgård. Alltid med Eine. Men så är det. Gamla människor kommer att dö, och man ska vara glad att man levt ett långt och innehållsrikt liv.

Men döden är aldrig en trevlig påminnelse om att allt har ett slut till slut.

Nej, nog om den. Som två poeter en gång sa:

"Man ska tro på kärleken. Och chips."