At the end you choked on a cookie.

Ibland påminner mina föräldrar mig om att de förstör otroligt mycket, och att de har förstört mycket. Bara ett telefonsamtal iväg så hör man, hur de sitter och förstör. Som de alltid har gjort. Att det är viktigare än något annat. Trodde att incidenten i somras skulle förändra en del. Men nej. De är sock vuxna människor, och det är jag med, så jag behöver inte bry mig egentligen. Det är ju ändå klart att man gör det, de är ju ändå ens föräldrar. Precis som de ska tänka om mig, fast jag är vuxen: jag är ändå deras barn.

Idag har vi föreläsningar mellan 10.15 och 17.00. Efter det ska jag träna. Tränade igår också, och längtar redan efter ett nytt pass. Yes. Något att fokusera på mellan allt skräp.

Dags att rulla till skolan.