Overkligheten.

Mormor får veta om hon måste akutopereras, eller om hon kan vänta lite längre så hon hinner återhämta sig efter infarkten. Jag är så rädd. Tänk om det inte går? Det får inte hända, det får bara inte hända! Läkarna säger att man gör bäst i att återhämta sig efter en infarkt så man ska orka en operation, men om det måste göras akut då? Ska hon orka hela långa vägen till Umeå för att sedan operera hjärtat? Stackars mormor, stackars fina mormor.

Allt är bara så konstigt. Sjuka människor ligger på sjukhus, mormor ska inte ligga där. Jag är så ledsen, mamma är så ledsen, morfar är så ledsen, syster är så ledsen. Mormor var ledsen idag, och det blir jag ännu mer ledsen av. Jag skulle verkligen bara vilja vara på sjukhuset med henne, och berätta för henne hur det går i Glamour, och Dallas. Jag vill inte sitta här i Umeå och göra ingen nytta för henne. Och morfar, som måste vara i stora huset i Holm alldeles ensam.

Hon ska få komma hem en sväng på torsdag. Då får hon en massa mediciner och sprutor som hon ska ta flera gånger om dagen. Men hon bor ju så långt ifrån sjukhuset! Tänk om det händer något där? Jag vet att jag ska tänka positivt, och jag försöker verkligen för hennes skull. För allas skull. Det går bara inte att inte vara orolig. Oron är störst.

Att operera hjärtat är tungt för en som är gammal. Jag önskar jag kunde ge henne mitt hjärta. Jag vill ju bara att hon ska må bra.

Jag är så utom förtvivlan så jag vet inte snart. Jag försökte koncentrera mig på annat så jag gick på Ica. Det slutade med att jag köpte F-E-M vaniljmunkar. Jag åt upp dem på mindre än ett avsnitt av Project Runway. Det hjälpte föga.

Nej, Louie Armstrong - världen är inte ett dugg underbar!