Happ...
Det var det lovet. Hejdå, lov. Jag har haft det fantastiskt bra om man bortser från de sista fyra dagarna då jag varit sjuk, som jag brukar bli runt juletider. Är hyfsat glad att det väntade tills efter jul-, och nyårsfirandet. Hade en helt strålande rolig nyårsupplevelse. Förmodligen topp tre, minst sagt. Bra initiativ till Teza att dra ihop alla mysiga människor och slänga på ett femtiotalstema. Så sjukt kul när människor verkligen anstränger sig och går in för temat också.
Men det kan inte hjälpas: nu är glada julen slut slut slut.
Jag har gått i botten - igen. Jag förstår inte vad mitt problem är? Jag kanske inte tar itu med mitt eget depp ordentligt helt enkelt, men när har jag tid att göra det? Snart tror jag att jag måste ta till någon drastisk metod, för nu kan jag krasha ihop för ingenting. Jag orkar egentligen och verkligen inte att gå till skolan imorrn. Jag är sjuk, och bör verkligen vila. Men det går naturligtvis inte. Vi har TA DA: Examination imorrn. På torsdag har vi en vapenlektion som jag verkligen bävar för, en såndär då man ska ta beslut och alla andra i klassen ska bedöma mitt beslut samtidigt som man får kritik från en lärare också.
Måste lästa på skjutkungörelsen, en fap och lagarna om nödvärn och nöd tills dess. Jag har verkligen inte huvudet till det just nu, men jag måste.
Jag tror att jag är rädd för att klaga då jag egentligen inte bör: jag lever och har (om änlite svajande just nu) hälsan, jag har mat och husrum, en underbar sambo, en fin hund, har kommit halvvägs igenom utbildningen som jag drömt om så länge, har föräldrar som hjälper mig när jag behöver, har världens finaste vänner som alltid finns där. Har liksom guldläge för att må som en prins, men det gör jag inte. Skulle kanske behöva bryta ihop totalt. Skulle kanske behöva kasta sönder nåt. Skulle kanske behöva prata med någon.
Är även mycket bitter att de sista dagarna färgades av sjukdom. Jag som skulle träffa Klara, nu kommer jag inte se henne på ett jäkla tag igen. Jag som skulle till Holm...Hälsa på Sandra och mormor och morfar. Hann inte spela på Skeppan som planerat, hann inte egentligen umgås med Staffan...Crapbag.
Nej, jag måste sluta skriva och läsa den där skiten. Just nu orkar jag egentligen ingen skola. Just idag vill jag inte bli nån polis.
4 kommentarer:
Tessan, tips från coachen. När du kommer hem hit nästa gång så är det du som tar in på plaza de Sofie a´ Jenny. Vi ska allt ta hand om dig och behandla dig som du verkligen förtjänar. Jag kan laga utsökta måltider och fixa hemma-spa. Mysiga tjejkvällar med chips MINUS vin eller andra alkoholhaltiga drycker (förutom vid ytterst speciella tillfällen, såsom födelsedagsfirande tex.) Och tillåt dig själv att vara lite självisk och tänk bara på dig själv.Låt oss pyssla om dig och pussla ihop dig till en hel människa. Det är liksom lite dags att byta roller lite när du har fått stått och sopat ihop skärvor av krossade kompisar som du på något mirakulöst sätt har lyckats limma ihop med något superlim.
Kom hem så vi får rå om dig och ta hand om dig. Just say the word så snickrar vi ihop dig på nolltid, eller lång tid om det är det du behöver. Kom hem Tessan.Om så bara för ett litet tag. :)
Massa kramar och sparkar i baken, tils att du kan få den äkta varan i form av vänner av högsta standard! XOXO Sofie.
Ja jag hade ju gärna gett dig samma erbjudande som sofie och det gör jag också men det är ju en bit till borås för att få kurrering ;) Ups and downs gumman! Jag tror jag förstår hur du mår för jag känner nog samma sak. Helt hopplös för att måsta jobba igen. Du kanske måste ha något att se fram emot :) Det är ju helt värdelöst att återvända till vardagen :(
tröstande kramar i dröööööösarns drös! /Emma
Gumman gumman! skriver på två av dina inlägg idag!
Jag kan ju bara hålla med min kombo att här utlovas största omhändertagande nästa gång du finns i stan och inget rännande för att hinna träffa folk, vi vet ju alla hur jobbigt det faktiskt kan bli ÄVEN om man verkligen vill och tycker att man ska. Näe, du behöver dig välförtjänt vila, lugn och mys!
Det utlovas film, vänner, vitlöksbaugetter, chips och godis i västralånggatan kollektivet, du är så välkommen =)
Och även om det nu känns som att du nuddar botten med tårna så kan jag lova dig att du är närmare vattenytan än du tror och innan du vet ordet av så är du helt uppe och flyter omkring i kristallklart vatten! Vi älskar dig, det gör vi verkligen! många kramar
Sofie, Emma och Jenka: Åhhhh...Jag blir alldeles varm om hjärtat! Jag älskar er så mycket, och ni gör min vardag en stor glimt ljusare. Kommer hem 29-31 Jan, så snart är jag hemma och suger i mig lite glädje från er!
Skicka en kommentar