Sitter och småsneglar på "Så mycket bättre". Jag gillar det programmet, som så många andra också gör har jag hört via säkra kort.
Men det är ju inte bara det där med att slänga ihop en massa folkkära artister i ett hus och ge dem obegränsat med sprit som är fint. Det är skönt med en slags dokusåpa utan utröstning, utan sexchocker, otrohetsskandaler, duschschener, utröstningar, öråd, tävlingar, en trött programledare. Skönt att slippa den grejen. Det är liksom bara glädje och ingen smuts. Hyllning.
Jag vet med mig själv att jag är snabb att döma och gärna är skeptisk. Och är inte osnabb när jag tycker att nåt är mindre bra eller fel. Att rynka på näsan.
Jag ska försöka, försöka att vara bättre på att ge lite mer kärlek (ja, nu låter det ju jävligt sockersött här och flum, men det måste man vara...i lagom dos). Försöka berömma istället för att piska. Inte döma så hårt utan ge chanser och se möjligheter hos andra och bena fram det goda i situationer.
Fan vad fint det lät. Nu kan jag med gott samvete slänga mig på soffan och zappa mellan kanalerna och vältra mig i andras elände ("Ung och bortskämd" är att rekommendera för detta ändamål)
Ta det med en glimt.